Louise Boije af Gennäs får många chanser av mig. Första boken i den planerade trilogin Högre än alla himlar läste jag två gånger för att jag verkligen hoppades att den inte var så dålig som jag tyckte när jag läste den första gången. Tyvärr var det nästan så illa, trots att personerna lämnade boksidorna lite mer.
Det är Liv, Jalle, Sanna och Pella som gör att jag återvänder till vännerna i Stockholm i andra boken Blå koral. Jag hoppas att deras författare ska låta dem leva på riktigt, men tyvärr blir jag besviken. Igen. Det är så mycket onödig text, men ändå händer det ännu i slutet av bok två att jag blir osäker på vilken person som egentligen är vem.
Historien börjar med ett dop. Året är 2004 och Victor övertalas att döpa sin dotter Saga. Den lesbiska prästen är knappast hans bästa vän just så, men hon ska visa sig bli viktig i hans liv senare. Sagas gudmor är Pella och hennes gudfar är Jalle, som älskar henne som den dotter han aldrig fått. Pellas barn Tessan och Philip ser Saga som sin lillasyster.
Att alla vänner är samlade hör till ovanligheterna i denna andra och mycket svarta bok. Det börjar dock soligt och bra. Hur går det då för dem?
Sanna och Victor lever gott i sin familjeidyll.
Liv är på väg att slå igenom som skådespelare och har blivit ihop med dansken Preben. Typ ihop i alla fall.
Hennes bror Stefan och hans fru Pella börjar glida isär. Stefan håller mycket till på gården i Småland och där påverkar Gudrun honom starkt. Pella lever sitt liv, mest inriktad på att hjälpa andra.
Jalle funderar över sin sexualitet, eller rättare sagt på hur officiell han är med den. Pride hägrar. Att jobba på UD under tsunamin är inte speciellt kul.
Det händer mycket och det finns några spännande trådar att nysta i. Det hade kunnat bli en riktigt bra bok om kärlek, vänskap och livets vändningar. Jag blir så ledsen över hur Boije af Gennäs slarvar bort sin historia genom att fylla den med onödiga beskrivningar, riktigt krystade dialoger och krampaktiga tidsmarkörer som i princip aldrig förs in i berättelsen på ett naturligt sätt.
I Blå koral diskuterar vännerna aktuella händelser med en i det närmaste skrattretande precision och det blir tydligt att tidsmarkörernas varande är viktigare än de naturliga dialogerna. Johanna Ö på Bokhora håller med mig, men i kommentarerna framgår det att alla definitivt inte tycker som vi gör.
Vissa händelser irriterar mig lite extra. Några befinner sig självklart i Thailand då tsunamin väller in. Sorgen efter denna händelse präglar boken i stort. Inget ont om det. Att personerna skulle rest någon annanstans och ”lurar” alla att de inte befinner sig i Thailand är dock ett exempel på onödig dramaturgi som faller platt.
Att låta den döde personens dagbok hittas, kopieras och distribueras till de överlevande vännerna är också ett grepp jag absolut inte gillar. Så onödigt och så respektlöst.
Och så religionen och guds vara eller icke vara, som skulle kunna blivit en intressant del av historien, men som snarare kommer att likna ett pekoral.
Kommer jag att läsa tredje boken? Jag är tveksam. Visst vill jag på ett sätt veta hur det går för några av personerna i boken, men frågan är om jag verkligen vill läsa ytterligare hundratals krystade sidor. Jag nöjer mig kanske med ett riktigt spoilerinlägg som någon annan gärna får författa. Okej?
Jag gillade Högre än alla himlar men Blå koral hade jag lite svårt för, den blev för tung och som du säger krystad. Men jag kommer läsa tredje boken ändå sedan, för att få se vad som händer med karaktärerna 😉
Risken är att nyfikenheten tar över trots allt. Boije af Gennäs är en gammal författaridol, så jag tror det är där besvikelsen bottnar.