Den viktiga högläsningen

Sedan Storebror O var i princip nyfödd har läsning varit en del av hans liv. Lillebror fick hänga på så snart han lämnade magen. Att som barn tidigt komma i kontakt med böcker och att få lyssna till och leka med språket är viktigt. Än dröjer det några år tills de läser själva, men det betyder inte att språket inte kan utvecklas. Det litterära språket. Bildspråket. Samspelet mellan text och bild.

Jag planerar att läsa för mina barn många år till. Nu läser Storebror, som går i ettan, riktigt bra själv och han läser högt en stund för oss varje kväll innan vi läser för honom. Lillebror, som går i förskoleklass, är inte lika intresserad av att lära sig läsa, men det börjar komma. I förra veckan satt han med en kompis i ettan och läste. Kompisen läste de flesta orden och Lillebror fick chansen att läsa de ord han kände igen. Åldersintegrerad undervisning när den är som bäst.

Vad har jag då läst för mina barn?

Jag har dåligt minne av de pekböcker vi läste måste jag erkänna. Ganska snart förflyttades högläsningen från böckerna med tjocka pärmar till ”riktiga” böcker med ”riktiga” sidor. Pekböckerna läste grabbarna själva. Främst med munnen.

Knacka på! var en de första favoriterna för Storebror. Lillebror fastnade inte lika mycket för den. Han har liksom alltid fått hänga med i de böcker som Storebror gillat och därmed läst många böcker som kanske varit lite för svåra för honom. Ibland är jag rädd att det är därför han inte är lika intresserad av bokstäver och läsning som Storebror. Eller så beror det på något helt annat.

Men åter till Knacka på! Denna genialiska bok av Anna-Clara Tidholm. Jag måste erkänna att jag inte är speciellt förtjust i de andra böckerna i serien, men just Knacka på! är briljant. Dels själva knackningarna, dörrarna som finns med jämna mellanrum och som man kan knacka på. När dörren öppnas får vi titta in i olika rum. Rum att prata om. Kort text, ofullständiga meningar, men ändå helt tillräckligt många ord för att sätta igång barnens tankar. Roligast var aporna som lekte kuddkrig. Eller den lilla gubben som vattnade sin stora blomma.

Ganska tidigt var också Hajpuss av Jonathan Lindström en favorit. En bok där bilderna tränar detaljer som sedan blir en helhet på nästa uppslag. En del av en giraffhals i en bild, där barnen för gissa vad det är som gömmer sig på nästa uppslag, där två pussande giraffer pussas. En lååååååång puss. Alla pussar är olika och de låter olika. En underbar bok som aktiverar läsaren och som dessutom gör att mamma eller pappa som läser får en hel massa gosiga pussar under läsningen. Perfekt.

En sommar läste vi samma böcker varje dag. En var Vem blöder? av Stina Wirsén och den andra var Bajsboken av Pernilla Stalfelt. Jag läste hellre de förstnämnda, men Bajsboken funkade också. Tur en inte är äckelmagad.

Vem blöder? tillhör de böckerna som lästes så ofta att grabbarna kunde den utantill. De led med den stackars kanin som alla blev så arga på. Det var ju inte meningen att slå fågel på näbben. Jag älskar själv Vem-böckerna och visst är det lättast och roligast att läsa böcker högt som man själv gillar. Det är inte alltid fallet tyvärr, vilket säkert alla föräldrar vet. Även nu läser vi om lilla nallen, stora nallen, katten och de andra. Det är speciellt Lillebror som gärna vill återse dem. Illustrationerna är fantastiska och jag imponeras över hur mycket Wirsén kan säga med få ord.

En annan bok som ungarna kunde utantill är Gruffalon av Julia Donaldson, briljant översatt av Lennart Hellsing. Jag tycker inte att han lyckats med alla sina översättningar av Donaldsons böcker på rim, ibland blir det lite krystat, men just Gruffalon är riktigt, riktigt bra. Musen som lurar alla djur och sedan också det hemska monstret är en riktig hjälte. Hen går inte ens på att Gruffalon älskar ”musmos med ägg”, medan ugglan blir livrädd över risken att bli uggleglass. En bok jag ger bort till alla ungar.

Och nu då? Kapitelböcker är bäst tycker Storebror. Gärna böckerna om Lasse-Maja eller Nelly Rapp. Lillebror läser helst kortare böcker, som böckerna om familjen Monstersson eller Slatten och Kakan. De får turas om att bestämma helt enkelt och numera läser vi både för dem tillsammans och var för sig. En lång läggningsprocedur alltså, men en viktig stund på dagen.

Just nu läser vi Fiskplåt och bajsdrakar av Torbjörn Flygt. En bra och rolig bok om en ganska vanlig familj som ska åka på semester till Italien. Just  nu sitter pappan och de två barnen på ett tåg utan mamma. De har tyvärr hennes mobil, men själva mamman är spårlöst försvunnen. Mycket spännande tycker både jag och grabbarna O.

Annars försöker jag att introducera Astrid Lindgren igen och det funkar rätt bra. För Storebror läser jag Rasmus på Luffen, som tyvärr inte funkar klockrent språkligt, men novellerna i samlingen Nils Karlsson Pyssling funkar utmärkt. Tidigare har jag läst den för Storebror och nu är det Lillebrors tur. Båda grabbarna älskar den. En ska aldrig underskatta sagor.

 

6 reaktioner på ”Den viktiga högläsningen”

  1. Vi har stött på patrull när det gäller Astrid Lindgren här hemma tyvärr. Barnen i Bullerbyn kunde äldsta dotten recitera när hon var fem (helt otroligt, själv lyckas jag på sin höjd komma ihåg någon rad, typ ”sjung o gudinna… ”) men i övrigt har ingen av dem direkt gillat böckerna till min stora sorg. Med ett stort undantag – Mio, min Mio. Den svaldes med hull och hår av äldsta och nu kanske även mellansonen kan vara i lämplig ålder för den. Skam den förälder som ger sig :).

    1. Här har det också varit trögt med Astrid Lindgren, men Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta blev vändningen. Skam den som ger sig som sagt… 😉

  2. Men, nu funkade det.
    Provar igen. Astrid Lindgren har inte funkat hemma hos oss, men som tur var fanns det många andra böcker. Men förra sommaren så tappade plötsligt barnen intresset, de ville inte längre att vi skulle läsa. Vet inte om det var böckerna. Tror inte det, det var nog mer att de var så absorberade av de böcker de själva läste att de inte ville höra något annat. Numera får vi inte läsa högt för dem (barnen är 10 och 13). Barnens farmor får ibland läsa för dem när hon är här.
    Själv hade jag min pappa som läste högt för oss på somrarna under många år…

Kommentarer är stängda.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen