Kakan och Slatten har blivit favoriter här hemma efter de två första böckerna Bästa vänner och Änglar, kakor och tappade tänder. I tredje boken i Moni Nilssons serie Äventyr i Paradiset ska Slatten och Kakan sova själva och titeln Spöknatt ger en föraning om att det är lite väl läskigt för de två vännerna.
Slatten har lite ont i magen och är väldigt nervös för att sova över hos Kakan. Hennes pappa ska nämligen inte vara hemma, utan de ska sova själva i lägenheten. Han kramar mamma länge, länge och får taskiga kommentarer från sina brorsor. Inte snällt tyckte grabbarna O. Klart man får krama sin mamma.
Precis som lillebror O är Slatten ibland rädd för att han eller någon han tycker om ska dö och då känns det bäst att få krypa ner hos mamma och pappa. Kakan försäkrar honom om att hon kan stoppa om honom och när de ser på film och käkar godis känns det ändå ganska bra. Lite jobbigt är det att pappa Hovmästaren och Slattens mamma ringer hela tiden. Tror de att Slatten och Kakan är bebisar eller?
Det här är en bok som tar barnen på allvar. Nilsson tar upp de rädslor som barn kan ha och både jag och grabbarna O känner igen oss i det faktum att man som barn ibland vill vara jättestor, men att man ibland behöver vara liten. För när vännerna skrämmer upp sig själva med en barnförbjuden film och tror att alla ljud är spöken är de inte alls så kaxiga längre och det är okej.
Vi har inte läst Kakan och Slatten hemma hos oss, men nu känns det ju som ett riktigt trevligt måste.
Läs dem och läs dem i ordning. Speciellt andra boken är så rolig att vi höll på att skratta ihjäl oss!!!
Vi är också väldigt förtjusta i böckerna om Kakan och Slatten hemma hos oss. Jag gillar humorn, värmen, de fint utmejslade karaktärerna. Allt på bara några rader per sida!
Men på just ”Spöknatt” blev jag lite besviken. Det känns inte alls realistiskt med två sexåringar som blir lämnade ensamma hemma på kvällen och ska natta sig själva. Jag har ju barn i samma ålder, och de flesta sexåringar jag känner har knappt varit ensamma hemma en liten stund på dagtid. Hade det varit en mer sagolik atmosfär (som i Pippi eller Vilda Bebin) hade jag absolut kunnat köpa att de skulle sova utan vuxna. Men de här berättelserna är så vardagsrealistiska i övrigt, så nej, jag tycker tyvärr inte att det funkade alls.
Nej, det var väldigt konstigt och vi konstaterade att det inte kan vara vanligt att så små barn är hemma själva. Istället pratade vi mer om att våga sova över hos en kompis över huvud taget och vad en ska göra om en blir rädd.