Den svåra tvåan

Först möter vi en familj. En hel familj. Det är sommar. Vi anar att någonting håller på att hända med en av sönerna. Han håller på att förändras.

Sedan är barnen stora. Ett verkar fattas. De andra två har inte träffats på länge. De tycker inte om varandra. Föräldrarna är inte längre kärleksfulla. De försöker samlas kring en middag. Det är söndag och pappa dricker för mycket. Någonting har hänt, men vi vet inte vad.

En flicka som sågar i isen, ännu en bror som dör, eller hur är det nu? Lever den yngre brodern eller inte? Och vad har hänt med den äldre?

När barnen blir små igen får vi lära känna dem bättre. Vi får veta att Hannas händer gör ont och söker efter saker. Att hennes ögon kan se personer som inte längre finns. Hon är speciell Hanna. På gott och ont.

Fågelbarn av Christin Ljungqvist är inte lika omedelbar som debuten Kaninhjärta. Den smyger igång och jag får långsamt ledtråd efter ledtråd i det pussel som kallas familj. En dysfunktionell familj som skrämmer mig. De är alla obehagliga på olika sätt. Vissa mer, som Jens och mamma, andra mindre som Hanna och pappa. Sen ibland är det pappan som är riktigt obehaglig och Jens som är något av ett offer.  Och så Samuel som verkar vara den goda. Kanske för att han lämnade dem så tidigt. Jag vet inte vem jag ska tycka om eller vem som är skurken och det är det som gör läsningen så krypande. Ingenting är riktigt som det ser ut att vara.

Det jag tycker om med Fågelbarn är ytan. Att familjen är så normal på ytan. Det blir lite Flynnskt när det mörka blir uppenbart. Jag tycker om det. Möjligen skulle jag strukit någon förklaring till varför Hanna är som hon är och lämnat mer åt mystiken, men annars köper jag Christin Ljungqvist historia med hull och hår. Trots spökena, för jag är lite skeptisk mot spöken, men Ljungqvist lyckas än en gång få mig att tro på dem. De är så självklara i Hannas liv och måste liksom vara med.

Den svåra tvåan är färdig och den är bra. Språket är liksom i debuten supersnyggt och det  gör läsningen ännu trevligare. Extra plus för att boken tar mig med till både Majorna och Haga, trots att större delen av historien utspelar sig i Vallda. För den som bor i närheten av Vallda och Kungsbacka borde Ljungqvists bok definitivt vara obligatorisk läsning.

Kanske älskar jag den inte lika förbehållslöst som jag älskade Kaninhjärta, men det är mest för att mina förväntningar på Fågelbarn var så vansinnigt mycket högre. Och den höll. Det gjorde den definitivt, denna bok som är så svår att kategorisera.

Är det en spökhistoria? Nej, det skulle jag inte säga. Snarare en berättelse om en familj i sorg. En berättelse som råkar innehålla övernaturliga saker. Är det en ungdomsbok? Nej, det skulle jag inte säga. Snarare en bok för dem som vill läsa en berättelse om en familj i sorg. En berättelse som råkar innehålla övernaturliga saker.