Ba, ba, baaaa!

 

På lunchen slänger jag i mig den vegetariska korvgrytan och styr sedan stegen mot mitt trapphusställe. Jag måste vara i musiken, det kan inte vänta, så på med hörlurarna och play och uppför trapporna för stan är full av tanter och tragik, jag höjer till högsta volym för bara Håkan får finnas och jag känner det nu, författare-geni-superhjälte, med taktfasta steg uppför trappan och den svänger precis innan mitt hemliga ställe […]

Ge mig arsenik är Klara Krantzs debutbok och det är en synnerligen fin debut. Som ett stort fan av Håkan Hellström absolut älskar jag att hans debutalbum fungerar som en röd tråd i historien om Elsa. För det är Elsa hon vill vara, trots att hon är döpt till Elisabeth. Någon annan än den andra tror att hon är. Inte längre pluggot Elisabeth utan vänner, utan någon annan. Hon är ett missförstått geni och hon skriver boken som ska bekräfta det.

Boken är en snodd dagbok och i den skriver hon till tonerna av Håkan Hellström. Hon skolkar mer än hon borde och allt känns på många sätt rätt meningslöst. Hennes bästa vän har svikit henne, föräldrarna har separerat och hon vet inte riktigt hur livet ska bli detsamma igen.  Det är inte långt kvar av vårterminen i nian och mycket handlar bara om att överleva.  Men det är okej. Genier är ensamma.

Läraren Anders lyssnar. De pratar musik och problem, precis som lärare och elever faktiskt kan göra.  Under läsningen är jag ibland rädd för att Anders ska bli en av alla boklärare som går över gränsen, men han klarar balansgången. Det är skönt.

Kompisen Maria från Öland finns också. I samhället där Elsa bodde förut. Innan allt började falla sönder. Hon längtar tillbaka ibland. Det är inte alltid roligt att vara ett ensamt geni. Inte ens med Håkan som sällskap.

Nu vänder sig Ge mig arsenik definitivt inte till snart 39-åriga småbarnsmorsor, men jag måste säga att den funkar utmärkt ändå. Det hjälper troligen att jag gillar Håkan Hellström, men vet ni jag tror att det går lika bra att läsa boken ändå. Det handlar liksom   inte om Håkan, inte ens om de textrader som talar till Elsa, utan om att våga leva livet fullt ut. Vad som är uppfriskande är att Elsa faktiskt lever sitt liv, hur svart det än är,  utan att knarka eller knulla runt. Det är inget överdrivet elände. Ingen överdriven dramatik. Bara livet och en synnerligen älskansvärd huvudperson. Jag tycker verkligen, verkligen om Elsa. Kanske tack vare alla hennes starka känslor som jag känner så väl igen. Tack gode gud för att jag inte är 16 år längre.