Dystopier brukar sällan vara min grej, då de oundvikligen är så enormt svarta. I Sofia Nordins En sekund i taget finns det dock en liten, liten strimma hopp och faktiskt ett öppning för en fortsättning.
När den hemska febern tycks drabba alla blir samhället tyst. Människor dör plötsligt och deras lik finns överallt. På bara några timmar slås alla bekvämligheter vi vant oss vid ut. Kvar finns Hedvig. När hennes föräldrar och lillebror dör lämnar hon allt och ger sig ut på jakt efter ett bättre liv. Hon vandrar längs gator fulla av de som dött. Av krockade bilar. Ett tyst kaos.
I en övergiven bondgård skapar hon ett nytt liv. Hon mjölkar korna, äter av grönsakerna och klarar sig ganska bra trots allt. Självklart längtar hon, men alla hon älskat är borta. Hon är ensam i världen. Eller?
Nordins Hedvig är levande och lätt att tycka om, vilket är tur då det är hennes historia som berättas och hennes tankar och funderingar som för handlingen framåt. En sekund i taget är en bra ungdomsbok som jag tror att många av mina elever skulle gilla. Möjligen skräms en del av det långsamma tempot.
Jag har läst och gillade (finns recension på min blogg om du eller någon annan är intresserad). Jag tycker att det var bra driv i berättelsen, även om tempot är lite långsamt så vill man ändå hela tiden veta hur det ska gå. Och såg du att boken fanns med på DN:s kritikerlista häromdagen? Extra kul, eftersom barn- och ungdomsböcker sällan kvalar in där.
Det är verkligen roligt! Jag hade svårt att formulera mina tankar kring den bara.