Vi kom över havet är en liten, vacker bok med stort innehåll. I vi-form berättar Julie Otsuka om en grupp japanska kvinnor som reste till USA med båt för att gifta sig med japanska män som på de foton de skickat ofta var både yngre och snyggare än i verkligheten. Det är det glada 20-talet men de flesta av kvinnorna är definitivt inte en del av det. De arbetar hårt och blir aldrig riktigt en del av sitt nya hemland. Deras barn blir i många fall amerikaner, men det hjälper inte när japanerna blir USA:s fiender.
Jag visste ingenting om dessa kvinnor och deras familjer. Inte att de importerades och inte att de många år senare inte längre var välkomna. Självklart känner jag som alla andra till Pearl Harbor och att konflikten mellan USA och Japan även fanns inom USA är inte alls konstigt. Historien jag läser är fruktansvärd. Jag känner med alla kvinnor, vars öden griper tag i mig, trots att jag egentligen inte vet mycket om dem. Någon gång låter Otsuka en ensam röst höras, men annars är det gruppen, kollektivet som berättar. Det hade kunnat bli så att distansen som vi-formen skapar medföljde att jag inte engagerades, men så är det inte alls. På något sätt blir det kollektiva en våg av känslor som sköljer över mig. Språket med alla upprepningar och korta, nästan staccatolika meningar gör läsningen suggestiv. Den borde läsas högt och för första gången på mycket länge blir jag sugen på att lyssna på en bok.
Åh, du har också läst den. Har precis läst ut denna fina lilla bok och kan tänka mig att läsa om den… om några år eller så… fast jag inte är ngn omläsare egentligen. Berättartekniken är super, antingen gillar man den eller avskyr den, skulle jag tro. Funkar säkert bra som ljudbok.
Den här börjar dyka upp lite varstans nu och jag blir verkligen sugen på att läsa den.
Tycker definitivt att du ska läsa.
Jag läste den för ett tag sedan och tyckte att den var helt underbar. Den kollektiva berättarrösten lyfte verkligen boken
Det är ett så otroligt annorlunda sätt att berätta och det fungerar verkligen väldigt bra!
Det är ju ett fantastiskt kollektivt berättande som nöts in på något vis. Fantastiskt bra tycker jag.
Det är sant att den nöts in. Det går liksom inte att värja sig.
Hej Linda!
Jag fick denna bok i julklapp av Martin. Läste den meddetsamma, den berörde mig mkt. Jag har just undrat om du skulle läsa den (hur du nu hinner med alla böcker) och jag blev glad att läsa dina tankar om boken. När vi var i västra USA var vi på Manzanar som var ett relocationcenter för japaner efter kriget, 40 000 japaner hade bott och arbetat där. Gripande. Jag kan rekommendera en annan bok som har med samma tema att göra; Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford.
Tack för tipset Helene, har hört många säga att det är en bra bok.
Åh, denna verkar ju så himla bra! 🙂
Det är en jättefin bok!
Oj! Det där lät spannande!! Tack för ännu ett boktips!
Jag också tyckte mycket om ”Vi kom över havet”! Tunn, innehållsrik; effektfullt med detta kollektiva ”vi”. Och så – ett sista kapitel i 3:e person: ”Japanerna har försvunnit från vår stad”. Där kommer ”Hotellet …” in (se Helena Lindqvists kommentar), men även Gutersons ”Snön faller på cederträden” från 1997. Finns även som film (med bl.a. Max von S.).
Om allt detta, dessa människoöden, denna amerikanska rädsla, dessa läger visste jag ingenting innan jag läste dessa böcker!
Det är snyggt! Guterson hade jag glömt bort, men den borde jag verkligen läsa också. Tack för påminnelsen.