I morgon handlar seminariet på min kurs om lyrik och vi ska bland annat läsa några dikter av Tomas Tranströmer. En av dem fångade mig rejält och jag undrar varför jag inte läst den förut. Som vanligt har jag inte lika mycket koll som jag tror.
Madrigal heter den och ser inte riktigt ut som en klassisk dikt. Varför har Tranströmer valt att inte ha några radbrytningar?
Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går…
Så vackert, så vackert, men jag har absolut ingen aning om hur jag ska tolka den på seminariet i morgon. Jag vet bara att den väcker känslor hos mig och att jag tycker om den. Ibland önskar jag att det räckte så. Kanske behöver vi inte analysera sönder allt.
Jag vill låta några vackra rader vara just vackra rader. Lyssna så förstår du nog.