Jag lyssnade på Bokhoras bokpodd om bra och dåligt, där Johanna L och Ingerun diskuterade detsamma.Allt började med ett inlägg på Bokhora, där Johanna L menade att det fanns ett objektivt bra och dåligt inom litteratur och att den som läst litteraturvetenskap kunde avgöra det bättre än andra. Kontroversiellt. Ingerun var en av dem som reagerade mycket starkt mot inlägget och jag skrev två inlägg (ett två) som bland annat gick ut på att jag tror att det finns objektivt bra och dålig litteratur, men till en viss gräns. Det handlar också om rent subjektiv smak och så det som Johanna L inte alls pratar om i sin argumentation, nämligen det faktum att den litterära tradition vi har är starkt etnocentrisk och dessutom i hög utsträckning bestämd av män som läser män. I programmet menar hon också att en bra bok är bra oavsett i vilket land litteraturvetare talar god litteratur, men riktigt så entydigt och enkelt skulle jag inte vilja säga att det är.
Men visst finns det objektiv skitlitteratur, det måste vi ändå kunna säga, även om jag till viss del håller med Ingerun då hon säger att ett litteraturpris egentligen handlar om vad några personer i en jury tycker är kvalitet. Titta bara på Nobelpriset och alla stora författare, som bevisligen skriver bra litteratur, men förbisetts av olika skäl. Inte sällan kvinnliga författare, som stoppats av gubbar, t.ex. Karen Blixen eller allt för kontroversiella författare som ansetts fel att prisa. Även i en akademi bestående av 18 experter saknas konsensus om vad som är bra eller dåligt, men faktum kvarstår ändå att vissa författare aldrig skulle komma på frågan att prisa trots att många uppskattar deras böcker.
Är det kontroversiellt? Att sticka ut hakan och tala om något som är objektivt bra är definitivt kontroversiellt, för objektivt blir det aldrig, men att bara tala om litteratur som bra eller dålig utifrån vad en enskild läsare tycker är att dra individens makt allt för långt. Då skulle allt som är populärt automatiskt vara bra litteratur och kvalitet snarare bli en popularitetstävling och det ställer jag definitivt inte upp på. För mig är det viktigt att inte bara det som säljer multum, som 50 shades of grey, är det som förlagen ger ut.
Jag läser just nu litteraturvetenskap och det är tydligt att det finns ett akademiskt språk att undersöka och bedöma litteratur. Det som är lite roligt i sammanhanget är dock klassiker och det faktum att vissa överlever i ett nytt samhälle, medan andra behöver sitt sammanhang för att kunna fungera. Är de verkligen bra då, eller bara intressanta ur ett historiskt perspektiv? Jag tänker till exempel på Strindbergs Röda rummet, som var banbrytande (underbart ord) då den kom, men idag inte alls känns speciell, bara torr och tråkig. Däremot läste jag nyss pjäsen Fadren och blev helt fascinerad. Den är skriven i ett sammanhang, där Strindberg tydligt kritiserar kvinnor och hur illa det är då de tar makten, medan den idag kan läsas på ett helt annat sätt. Då jag läst om Strindberg, hans åsikter och hans syfte med pjäsen kan jag tolka den på det ursprungliga sättet, det ger mina studier mig, men att tolka samma pjäs utifrån de förutsättningar som finns idag handlar mer om en tolkning utifrån det liv jag lever och de åsikter jag har.
Har ni läst Fadren? Jäklar vad bra den är! Kanske tror jag dock att Strindberg själv skulle vara väldigt besviken om han hörde min åsikt om hans pjäs, eller kanske till och med lite förbannad över att kvinnor inte bara såg hans verk, utan också hade mage att analysera det. För mig skulle det lika gärna kunna tolkas som ett feministiskt verk, som ett kvinnofientligt, Det handlar om vems parti man tar och vilka tolkningar man som läsare gör. Det är så få ord som Strindberg använder och så mycket som står skrivet mellan raderna. Just läsningen mellan raderna kan ingen författare kontrollera. Möjligen i sin samtid, då samhällsklimatet bestämmer hur tolkningar ser ut, men inte långt senare.
Åter till kvalitet. Är Fadren bättre än Röda rummet? Definitivt ja, om du frågar mig och med alla poäng i litteraturvetenskap jag har borde jag kanske kunna avgöra det rent objektivt? Nej, det tror jag inte, men att August Strindberg är en stor författare, som i många fall skriver bra litteratur, kan nog de flesta litteraturvetare vara överens om. Jag kan se och förstå att Röda rummet var bra och nyskapande då den skrevs, men skulle inte kalla den bra nu. Litterärt viktig däremot är en etikett som jag är bekväm med. Ibland är bra och dålig fel ord.
I den litteraturhistoria jag införskaffade då jag läste de första kurserna i litteraturvetenskap för många år sedan syns det dock tydligt att det där med objektivt tyckande är en kontradiktion. Det sätt som Lönnroth beskriver Selma Lagerlöf är långt ifrån objektivt, eller ens professionellt. En av våra nobelpristagare avfärdades som en sagotant och vi var många som reagerade på det då. Eva Helen Ulvros skriver om det i sin bok om Sophie Elkan. Åter till min huvudpoäng alltså, att det inte går att säga att det som litteraturvetare lyfter fram som god litteratur är objektivt bra. Även där handlar det om ett urval som män för länge sedan nått konsensus kring, inte nödvändigtvis den bästa litteraturen som samhället då hade att erbjuda. Men samtidigt håller jag definitivt med om att det går att skilja på bra och dålig litteratur och att det inte bara handlar om vad som är bra för en enskild individ, eller ens en massa individer som köper samma bok. Böcker som Gömda av Liza Marklund blir liksom inte bättre bara för att många läser dem.
Jag skriver just nu tenta om Alfhild Agrell, en av de bortglömda, bortskuffade ”kvinnoförfattarna” från 1880-talet med fokus på hur hennes författarskap hanterats i litteraturhistorien. Intressant och skrämmande hur kvinnorna reducerats till just kvinnoförfattare, medan männsen ansetts företräda det allmängiltiga. Lönnroth & Dellblancs verk missar mycket om man jämför med hur texterna tolkas utifrån ett genusmedvetet perspektiv i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Så inte tusan kan man se litteraturvetenskap som objektiv. Däremot anser jag också att det helt klart går att skilja mellan fin- och populärlitteratur. Men man måste akta sig för att förenkla frågeställningen.
Många bra författare är bortglömda då kanon är ett urval gjort av högutbildade män i västvärlden. Det får vi inte glömma då vi talar om objektivitet.
Hur mycket litt vet har du läst?
Jag har ju läst min svenska på lärarprogrammet då halva eller 3/4 av kurserna är littvet, beroende på hur man väljer delkurser, så sammanlagt 90 eller 97,5 hp beroende på hur det går på sista kursen och hur man räknar kombinerade kurser.
Det verkar vara så olika hur mycket litt vet svensklärarna har läst och också hur pass intresserade de är av just litteratur. Jag använder ju dig som norm, men det är nog inte riktigt korrekt…
På lärarlinjen mot yngre åldrar har jag bara en termin litteratur inom svenskan så jag är imponerad av tre terminer:-) sen har jag väl typ 40 p litteratur inom engelskan också men det undervisar jag ju aldrig…
Det är fjärde terminen svenska jag läser och jag har alltid valt litteratur när jag kan, så det borde bli något sådant. Vågar inte svära på att jag räknat rätt dock, för matematik har jag inte läst…
Jag är mer litteraturnörd än språknörd och det går att vikta sina studier åt ena eller andra hållet, i alla fall gick det då jag läste för typ 100 år sedan.
Helt klart olika. Jag kollade för skojs skull på mitt examensbevis när jag läste här och jar har omkring 30p litteratur vilket borde vara ungefär 45hp. Men det beror även för mig på hur man räknar ”ihopbakade kurser”, jag har läst 80p svenska för lärare (senare år och gymnasiet).
Skulle gärna läsa mer!
Jag har läst några fristående kurser, t.ex. en nobelpriskurs. Mycket intressant! Skulle också gärna läsa mer. Gillar att plugga!
Ännu intressantare att fundera över tycker jag det är varför vi har ett behov av att överhuvudtaget sätta etiketterna ”bra” eller ”dåligt” på litteratur. Eller annan kultur också för den delen.
Antagligen för att humanioran alltid söker efter naturvetenskapens exakthet för att det verkar vara ett mått på kvalitet?
Intressant och nyanserat skrivet! Jag har nog för egen del svårt att skilja mellan det jag tycker är bra för att jag gillar det personligen och det jag skulle säga var bra rent objektivt. Skulle gärna läsa lite litt.vet för att få ordning på mitt eget tänkande 🙂
Tror inte riktigt att objektivitet existerar, möjligen konsensus bland en mindre grupp experter som styr vad andra ska tycka. 😉
Precis, frågan handlar mer om i vad mån man har tilltro till att experterna har kunskaper som är värdefulla och reliabla.
Men att det finns bra och dålig litteratur tycker jag nog ändå, vill bara inte påstå att det är en objektiv bedömning.
Dette var interesant og ja, som fleire peikar på, nyansert, noko ofte kvalitetsdebatten (i alle fall den norske, eg trur ikkje den svenske er så annleis) manglar. Takk for lenke til bokpodden til bokhora, den kjende eg ikkje til, men det skal eg jammen følgje med på.
Eg trur du til dels har rett i dette med konsensus versus kvalitet. Samtidig trur eg litterær smak handler mykje om korfor ein les. Les ein for å bli underhalden eller les ein med ein tanke om at ein skal lære noko nytt? Eg trur ofte vi gløymer dette med motivasjon for lesing, når vi diskuterer litteratursmak og litterær kvalitet.
I Norge har det rast ein debatt om kvalitet, etter at ein kritikar kommenterte utvalet i bokhandlar, han kalla underhaldningsromaner for kvinner med blomar på omslaget for ”TV Norge trykket på papir”. (http://morgenbladet.no/boker/2013/a_lese_seg_nedover#.UYa-CGSSAoA). Det som overrasker meg blant debattantar som forsvarer denne underhaldningslitteraturen, er kor personleg det heile blir. Ein bloggar skreiv til og med at kritikk av ein boksjanger er indirekte kritikk av de som liker denne sjangeren. Korfor har det blitt slik at det er kontroversielt, som du seier, å diskutere litterær kvalitet? Og korfor er det blitt slik at boksmak er så personleg at ein tolker det som eit personangrep når nokon kritiserrer ein sjanger?
Varför vi läser och vad vi vill uppnå är en viktig fråga, men handlar det om kvalitet? Om bra och dåliga böcker definitivt, men jag tycker nog inte att det handlar om litterära kvaliteter. Men visst är det så att all läsning är bra och jag läser både litteratur som får priser och den som definitivt inte får det. Jag tycker nog ändå att det blir personligt och att kritisera smak är känsligt. Tack för din långa kommentar!
Jag har inte följt debatten i detalj, men lyssnade just på podden och tycker det är bra att du ger den här infallsvinkeln. Jag vet inte vad litteraturvetenskapen har för rötter, men som du nämner är det ju en skapad vetenskap av människor i en viss kontext (och säkert visst kön).
För mig verkar det märkligt att säga att kultur överhuvudtaget kan vara objektivt bra. En bok kan ju inte födas med den benämningen, utan måste tas emot av människor som förstår och tolkar den utifrån sin kulturella kontext och förförståelse. Jag vet inte, men jag har svårt att tänka mig att litteraturvetenskapen är skapd med hänsyn till alla världens berättartraditioner och att enskilda kritiker, jurymedlemmar, läsare har förmågan att byta ”glasögon” för att kunna förstå vad som är kvalitet i alla världens verk. Det räcker väl med att en västerlänning läser något kinesiskt för att man ska bli bragd ur fattningen över deras rika symbolvärld vi kanske har svårt att relatera till.
Vem har bestämt våra texters uppbyggnad, lärt oss förstå, se och analysera dem? Det måste ju delvis vara nära kopplat till den kultur där vi verkar. Jag kan kanske säga vad min lilla del av världen skulle säga är väl byggda texter, men vad vet jag om vad som uppfattas som bra i Asien, Afrika etc?
Jag tycker uppfattningar om ”bra” och ”dåligt” konstueras och byggs i den kulturella kontext man verkar i helt enkelt. Typ så 🙂
Att kulturell och tidsmässig kontext är viktigt för uppfattningen om kvalitet tror jag definitivt.