Från panik till längtan efter mer

När jag läst de första sidorna av Solviken av Annika Estassy var jag lite lätt panikslagen. Vi har talat om det förr, det svåra men nödvändiga i att såga vid behov och hur tråkigt (och faktiskt även svårt) det är att gör det med stil. Att såga en svensk debutant känns aldrig bra. Att såga en bok av någon en träffat ett par gånger och dessutom lovat en ärlig recension är riktigt illa.

Det var något i stilen som störde mig, men när jag nu bläddrar tillbaka har jag svårt att komma ihåg vad det egentligen var. Kanske den lite trevande presentationen av karaktärerna och det faktum att de var så många. Men jag läste vidare och det tog inte många sidor till innan jag började gilla både Marie, Niklas och de flesta andra riktigt mycket. Det är bra att Estassy väljer att fokusera på de två huvudpersonerna efter inledningen, men faktiskt också bra att det finns fler personer i berättelsen. De fyller alla en funktion och ingen blir den utfyllnad jag befarade.

Marie fyller snart fyrtio och trots att vi lever helt olika liv finns det mycket i henne jag kan identifiera mig med. Hennes längtan efter sammanhang inte minst. Den kände jag ofta då jag var yngre. Marie har väntat längre på att hitta ett sammanhang där hon får växa och förhållandet med en äldre och gift man har inte direkt förbättrat hennes självkänsla. När hon ärver Solviken, en stuga i Roslagens skärgård, från faster Greta blir huset navet i det nya liv hon vill skapa åt sig själv.

I det nya livet finns ingen plats för en gift man, utan istället inleder hon en kort flört med Gabriel. Nu visar det sig att det istället är hans kompis Niklas som är mer lik henne, men hans före detta fru tycker inte alls att det är en bra idé att pappan till hennes dotter går vidare. Det blir en del förvecklingar, precis som det säkert blir när människor runt fyrtio med mycket i bagaget ska hitta nya former för att umgås och älska. Ingerun har också läst och reagerar på att Niklas förra fru Ylva är så ensidigt negativt beskriven. Jag förstår vad hon menar, men håller inte riktigt med. Istället tycker jag vansinnigt synd om Ylva, som verkar vara så väldigt olycklig. Tänk om hon bara kunde låta någon hjälpa henne. Jag håller däremot med Ingerun om att i alla fall Marie kanske borde tänka sig för ibland, som att inte lägga upp bilder på Niklas, hans dotter Ebba och Marie själv på sin blogg. Klart som katten att det sticker i Ylvas ögon. Vem hade inte blivit upprörd av det?

Solviken har av många kallats chick-lit, men jag är osäker på den benämningen. Mognare karaktärer, en långt ifrån glassig miljö och sättet händelserna utvecklar sig gör att jag snarare skulle kalla det här för en relationsroman. Kanske något för dem som lite vuxit ifrån mer ungdomlig chick-lit, men ändå vill ha något bra och underhållande i solstolen. Eller är det kanske till och med romance? Är för dålig på genren för att kunna uttala mig. Många förvecklingar, mycket kärlek, många svek och en stor portion humor. Jag kommer på mig själv med att läsa Solviken snabbare och snabbare och i slutet blir jag besviken. Inte för att det är ett dåligt slut, men för att jag måste lämna Marie, Niklas och de andra. Jag vill veta mer och tycker allt att det är upplagt för en fortsättning. Eller vad säger du Annika?

Så det som började med pannkaka blev väldigt snabbt en klart skinande sol. Jag är övertygad om att Solviken kommer att nå många läsare och det visade sig vara precis den bok min trötta hjärna behövde just nu.