Tre kvinnor står i centrum i Susanne Bolls nyutkomna bok Det enda rätta. Det är den äldre onkologen Helmi som tröttnat på att ge människor dödsbud, psykologen Maria som försöker förtränga en knöl i bröstet och förskolläraren Isabelle som egentligen är rätt nöjd med livet, men suktar efter en gammal kärlek. De två första hör ihop via knölen och Isabelle tar hand om Marias barn om dagarna. Det är december, julen stundar och vi får följa kvinnorna och deras närmaste under några veckor.
Susanne Boll skriver med ett väldigt flyt och det är lätt att engageras av hennes historia. När jag förstår att någon finns under sängen i Marias sovrum blir jag livrädd, jag svär högt åt Helmis knäppa inställning till sitt yrke och önskar att Isabella ska ta sitt förnuft till fånga. Det är svårt att skriva mer om handlingen här, då jag inte vill avslöja för mycket. Varje liten pusselbit har betydelse.
Ska jag kritisera något i denna spännande historia är det att Isabelles historia, som visserligen är intressant, hänger lite utanför. Hon är värd en egen bok. Egentligen är Maria det också. Och en bok om Helmi hade blivit något av det mest ovanliga på den svenska bokmarknaden. Men nu finns de alla tre i samma bok och jag läser deras historier i ett svep. Bolls driv gör att läsningen flyter på otroligt bra.
Jag har svårt att placera in Det enda rätta i en genre. Den beskrivs som en psykologisk relationsroman och det är en ganska bra etikett. Alltså placerar jag den under fliken romaner. Och det är en läsvärd sådan. Men vad betyder egentligen omslaget?
Kommentarer är stängda.