Jag var lite osäker då jag började läsa Livet efter dig av Jojo Moyes, då jag efter att ha läst baksidestexten insåg att det här kunde vara en riktigt bra och känslofylld roman, eller en överdriven pekoral. Ung kvinna börjar jobba som assistent åt förlamad och bitter ung man. Lite som En oväntad vänskap där en ung förortskille totalt förändrar livet för en äldre, förlamad och väldigt bitter man.
Vad är det då som gör att Livet efter dig håller sig på rätt sida gränsen och blir en bra roman?
En stor anledning är Moyes sätt att skriva. Det är rappt och engagerande istället för sentimentalt. Hon tror på sina karaktärer och låter dem agera som verkliga människor. De gör inte alltid rätt, men de gör alltid det som de behöver göra i just det ögonblicket.
Lou, som är den unga kvinnan som blir assistent åt Will är en person som det är svårt att motstå. Hon har så mycket energi att det inte går att värja sig, inte ens Will kan det till slut trots att han minst sagt gör sitt bästa. Will är nämligen så bitter att det definitivt inte är lätt att få hans fasad att spricka.
Egentligen är det Wills mamma som vill ha Lou som sin sons assistent. Hon hoppas att Will ska återfå sin lust att leva med nytt, trevligt sällskap. Till skillnad från Driss i En oväntad vänskap är hon anställd mer som sällskapsdam. Det finns nämligen också en sjukvårdare som sköter Will.
Livet efter dig är på många sätt en utvecklingsroman och den största förändringen genomgår Lou. Hon kommer att ifrågasätta hela sitt liv, sin relation till föräldrarna och pojkvännen och synen på sig själv och sin egen förmåga. Även Will genomgår en förändring men han har redan sett till att dessa förändringar inte kommer att påverka hans liv trots allt.
Jag är glad att jag läste Livet efter dig, då det var precis vad jag behövde just nu när hjärnan (och även hjärtat tyvärr) går på högvarv så här vid terminens slut med allt vad det innebär. Tack syrran för julklappen som fick mig att både skratta och gråta.
Vi har den på engelska på skolan och tjejerna i Engelska 6 som läste den i vår älskade den. De går VO och fick i uppgift att analysera olika perspektiv på hälsa ( fysisk, psykisk, social, kulturell) när det gällde en/två karaktärer i sina böcker. Det blev toppenredovisningar på den här boken. Och ja, de grät alla på slutet. Precis som jag.
På VO måste den passa riktigt bra. Läste först år 6 och tänkte på tolvåringar, då blev jag lite fundersam. Grät också floder i slutet.
Har nu köpt den som present till mina Goa kollegor inför avslutningen. Hoppas den passar dem, de är tre tjejer i olika åldrar…
Hoppas det. Tror att det är en bok som passar många. Lite lagom lättläst och sentimental.
Ja, lite lång för år 6 kanske =). Ganska lång för Engelska 6 också nu för tiden när eleverna är läsovana. Desto roligare att den gick hem. Vi försöker hinna med att läsa två skönlitterära böcker per kurs från år 1-3. En utmaning att hitta något de verkligen gillar. Och enorm tillfredsställelse när det lyckas.
Och en anledning att, liksom du, hålla sig ajour med nya böcker på engelska. Kul med inspiration!