En spökhistoria – två språk

Så här i maj behöver jag böcker som slinker ner lätt. Kanske var det därför jag inte kom igen The Turn of the Screw av Henry James på originalspråk. Det gammaldags språket och de små nyansernas betydelse gjorde att hjärnan gick på högvarv. Således läste jag bara 4,5 böcker på engelska under maj, trots att målet var 5. Det får helt enkelt bli mer engelska i sommar som en förberedelse inför hösten. Jag läste ju trots allt bara en av de böcker jag planerade att läsa.

Jag läste alltså om Henry James spökhistoria på svenska och då klarnade historien lite. När skruven dras åt är en kortroman, eller långnovell om man så vill, som kan läsas som en spökhistoria, eller som en psykologisk roman.

Berättelsen inleds med en berättelse om ett sällskap som berättar spökhistorier för varandra. Douglas, en äldre man som många år tidigare hört en fruktansvärt hemsk historia, skruvar självklart upp gruppens förväntningar och mannen skickar då efter de anteckningar som hans systers unga guvernant gjort många år tidigare. Några dagar senare börjar han berätta och då förflyttas vi läsare in i historien där en guvernant (jag tolkar det som att det är samma guvernant som skrivit ned historien) reser till godset Bly beläget i Essex, för att ta hand om två föräldralösa barn, en yngre flicka som heter Flora och senare även hennes några år äldre bror Miles som blivit avstängd från sin skola. Vad Miles har gjort får vi aldrig veta.

Guvernanten börjar se två spöken, en man och en kvinna som visar sig ha varit anställda på Bly tidigare. När hon beskriver den manliga spöket för hushållerskan Mrs Grose bekräftar denna att det måste vara Peter Quint, tidigare betjänt på Bly. Det är dock den enda gången som någon annan verkar tro att spökena guvernanten ser verkligen existerar. Under resten av boken verkar ingen annan se spökena alls, vilket gör att det är lätt att tvivla på att de verkligen existerar.

När skruven dras åt räknas som en av världslitteraturens mest otäcka spökhistorier och det kanske den är. Tolkningen av historien är dock inte riktigt så enkel. Förordet av Mattias Fyhr handlar visserligen mest om spöken och hur dessa har beskrivits i litteraturen.

Carl-Johan Malmberg skriver så här i sin recension i SvD, en recension som för övrigt är mycket intressant:

Det rör sig om en av världslitteraturens otäckaste berättelser. Otäck inte bara för att det som händer är otäckt utan för att man inte riktigt vet vad som händer – och har hänt.

Jag håller med. Det blir aldrig helt klart om spökena som guvernanten ser verkligen finns, eller om de bara är hjärnspöken. Räddar hon barnen, eller skadar hon dem? Vad har egentligen hänt som gjort att pojken Miles inte får komma tillbaka till skolan? Och vad är det egentligen för förhållande som den namnlösa guvernanten och Miles har? Jag funderar också över vem Douglas, som berättar historien många år senare, egentligen är. Han berättar att historien handlar om en kvinna som varit guvernant till hans syster. Jag hade gärna sett en återgång till den inledande ramberättelsen i slutet för att få hjälp att tolka historien.

Jag tyckte om När skruven dras åt, då det är en mycket välkomponerad berättelse som verkligen fick mig att fundera. Det finns egentligen inga rätta svar, men väldigt många olika tolkningar till vad som egentligen händer. Klurigt!