Under våren har John Hall följt mig och kanske ännu mer författaren till boken om honom Sophie Elkan. Några timmar för sent läste jag så de sista sidorna i historien om John Hall d.y. som växte upp som sonen till Sveriges rikaste man, men trots detta dog utblottad i Stockholm 1830.
Vid vår första träff med Göteborg läser diskuterade vi livligt den uppfostran John Hall d.y. fick. Helt klart var han mycket bortskämd och van att få som han ville. Han levde i tron att faderns pengar aldrig skulle ta slut, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att John Hall d.ä. var otroligt rik.
John Hall d.y. gifte sig med den minst lika bortskämda Constance Koskull, som inte alls ville gifta sig med honom. Visserligen drömde hon om honom som liten flicka, men när hon blev äldre var det en av John Halls anställda som vann hennes hjärta. Constance fick dock inte gifta sig av kärlek, utan mer eller mindre tvingades in i ett äktenskap som hennes far tjänade ekonomiskt på.
Sophie Elkans beskrivning av Constance syn på äktenskapet och hur lite hon själv fick bestämma över sitt liv bär spår av sekelskiftets kvinnokamp. Borde inte alla få gifta sig av kärlek?
Under gårdagens träff på Gunnebo slott funderade vi en del kring varför Elkan valde att skriva om just Hallarna. Ville hon ändra vår syn på John Hall d.y. som en totalt misslyckad figur, eller var hon bara fascinerad av hans öde efter att ha besökt väninnan Hilda Sparre, som var slottets sista privata ägare. Vår guide Amanda pratade om hur Selma Lagerlöf varit där med Sophie Elkan och att de ska ha skrivit en hälsning under en stol.
Jag vet inte om jag tycker att John Hall d.y. riktigt får någon upprättelse i och med den här boken, men visst tecknar Elkan ett ganska mänskligt porträtt av honom. Mina tankar går till den Mozart som Tom Hulce porträtterade i Milos Formans film Amadeus från 1984. Som Halls egna nemesis finns en rad män som verkar ha lurat honom en hel del. Frågan är om han verkligen gick i konkurs, eller om det var en komplott iscensatt av hans mor eller någon av herrarna Björnberg, Carnegie, Law eller Åkeman.
Jag måste säga att boken John Hall överraskade mig positivt. Jag är vanligen mycket skeptisk mot historiska romaner, men Elkans bok är definitivt ett undantag. Som göteborgare är berättelsen om stadens societet självklart extra intressant, men även andra torde ha stort utbyte av den. Jag fascinerades av Hallarna och tyckte mycket om sättet Elkan skrev på. Det är en rappt berättad bok, som trots sitt många gånger tunga innehåll, går mycket lätt att läsa.
Jag tyckte också den var förvånansvärt lättläst. Men jag tycker inte att John Hall d.y. får någon upprättelse alls. Visst är det synd om honom och visst har uppfostran med saken att göra, men som boken beskriver det beror det mesta på hans egen halsstarrighet. Vad den sen berodde på kan man ju fundera över. Inte bara uppfostran – det tror jag inte.
Jag tyckte ändå att han verkligen blev lurad, att det kunde gått bättre än det gick, men då kanske jag tolkar det lite för mycket till hans fördel.
Boken var mycket mer intressant än jag kunde tro innan men novellerna. Novellerna!
Jag ska, jag ska! 😉