Ett besök som väckte känslor

Under vår resa till Kraków besökte vi också Auschwitz 1 och Auschwitz-Birkenau, två av nazisternas koncentrationsläger, där ett var mer av ett arbetsläger medan det andra var ett rent dödsläger. Sista anhalten för ofattbart många människor. Det är också Auschwitz-Birkenau vi ser på filmer som utspelar sig i Auschwitz. Antagligen är det därför dessa oändliga fält med rader av baracker var min inre bild av ett koncentrationsläger. Auschwitz 1 överraskade mig med sin absurda småstadskänsla. Otroligt obehagligt.

Vår första anhalt var Auschwitz-Birkenau, ett läger på 140 hektar som uppfördes 1941 för att rymma 100 000 fångar. På platsen låg en by och teglet från dessa hus användes till att bygga 30 baracker, återstående 220 baracker byggdes av trä. Av dem finns ett fåtal kvar, då många rivdes efter kriget och virket användes för att bygga fabriker. Som mest fanns 1944 90 000 fångar här samtidigt. 1,3 miljoner dödades i Auschwitz läger, av dem 900 000 judar. Resten motståndare av olika slag. Det är så svårt att ta in.

Vi gick på samma stenar som fångarna gått på, såg samma järnväg som tågen rullade in på. Genom dödens port fraktades de mot en säker död. De flesta var judar, men även polacker, romer och krigsfångar från olika ockuperade länder. I transportvagnar kunde 120 fångar trängas utan luft, mat eller vatten. I slutet av kriget kom 30-40 vagnar varje dag. De delades upp i två led, män och kvinnor, de flesta forslades direkt till gaskammare de som var gravida, gamla, barn och de som inte kunde arbeta. Bara judar gasades ihjäl, polacker kom till arbetslägret.

De som skulle dödas gjorde det direkt vid ankomsten. En första dusch innan arbetet skulle inledas trodde de, men vi vet att det inte var sant. Vi följde vägen till gaskammare nr 3 som nu är i ruiner. Mitt över finns nr 2, men alla tre blev förstörda av tyskarna innan krigsslutet.

Vi satt där krematoriet fanns. Solen sken, fåglarna kvittrade och här gick de. Precis här. Häng kläderna på en numrerad krok, sa vakterna, och glöm inte var. Cyniskt, då ingen skulle komma tillbaka till dem.  2000 fick plats i gaskammaren, men vanligen trycktes mellan 200-1000 in samtidigt. Cyklon B slängdes in, istället för vatten. Det tog ungefär 20 minuter innan alla var döda. Snabbast för dem som stod närmast ingångarna. Längst tid för dem som stod i hörnen.

Unga judiska fångar fick uppgiften att ta ut kropparna, klippa hår, ta ut guldtänder och se till att de kom till krematoriet. Fyra krematorier kunde bränna 4500 kroppar om dagen. 200 arbetade i varje kammare, efter några månader dödades hälften och ersattes med nya. Askan från de döda slängdes i floden eller i dammar vid krematoriet. Att stå där bredvid var en både hemsk och mycket märklig känsla.

I kvinnornas baracker fanns som mest 16000 totalt, 700-1000 i varje barack.  De sov i trevåningssängar, eller på golvet och det var mycket lerigt både utanför och inne i baracken. De sov 5-10 i varje säng, visserligen breda, men av bara trä eller cement. Ingen elektricitet fanns och det måste ha blivit väldigt mörkt och kallt.

I lägret fanns tre toaletter och tre tvättrum för 16000 kvinnor. Barackerna var låsta på natten, så då gick det inte att gå på toa. Om de gick utomhus och gjorde sina behov och en en ss-man såg dem straffades de med 25 piskrapp, men det blev oftast många fler då fångarna var tvungna att räkna på tyska och sa de fel började räkningen om.

Allt i lägret byggdes av fångar. Träbarackerna på männens sida var byggda för att likna stall och det placerades 500-800 fångar i varje barack. De första 6-8 veckorna fick fångarna inte ens arbeta, bara stå stilla utanför barackerna och göra ingenting under dagarna. Det var ett sätt att bryta ner dem. Sedan flyttades de till andra baracker och började jobba. Men det var ett hårt arbete och maten var knapp. Väldigt få överlevde.

Just det här med att överleva var något jag och en kollega funderade över. Att många dog är inte det märkligaste tycker jag, utan att vissa faktiskt klarade sig. Jag köpte en bok (så klart) av Viktor E. Frankl som är en av de överlevande. Den heter Man’s search for meaning och handlar om de mekanismer som gör en överlevare. Jag har bara läst ca 50 sidor ännu, men den är fascinerande.

 

Efter Auschwitz-Birkanau åkte vi till Auschwitz 1 och här möttes vi av ett helt annat läger. Röda tegelhus som rymde både bostäder och regelrätta fängelser. Allt omgivet av elektriska taggtrådsstängsel. En sjuk kombination av idyll och helvete. Här gick vi i samma trappor som fångarna gick i, kikade in i deras rum, såg cellerna där vissa av dem fick sitta, såg fotografier av män, kvinnor och barn som nazisterna inte tyckte hade rätt att leva.

Värst av allt var rummet med hår. När lägret upptäcktes fann man ett ton mänskligt hår i säckar. Hår som användes bland annat till att fylla madrasser. Människors hår. Jag tittade, vände mig om, hukade och höll på att spy, men tvingade mig sedan att gå vidare. Det var hemskt att se de andra föremålen som tagits från fångarna också, mängden av glasögon, skor, barnkläder, borstar och bönesjalar, men håret var det värsta.

230000 barn dog i Auschwitz, många gasades ihjäl, men de som hade ariska drag togs från sina mödrar, blev ”tyska” fick lära sig språket och adopterades bort. Från ca 13-14 behandlades de som vuxna i lägret och många av dem som överlevde var tonåringar.  Endast 700 barn levde då lägret upptäcktes.

I anslutning till lägret, knappt hundra meter utanför stängslet, bodde Rudolf Höss med fru och fem barn. Jag tänker på Pojken i randig pyjamas där familjen tror att de ska till en farm och frun sakta förstår vad som egentligen händer. Hur mådde Höss och hans familj? Hur mycket visste frun och barnen?

Jag har tidigare besökt Sachenhausen utanför Berlin och det var också en mycket stark upplevelse. Auschwitz tog dock ännu hårdare, då det är så stort och så djävulskt arrangerat. Hur kan människor göra sådant här mot andra människor?