That’s grand!

Jag har funderat en del över Annikas fråga i senaste Bokbloggsjerkan om dialekter i böcker. Spontant tänkte jag att det lät rätt jobbigt, men sedan kom jag på att några av mina favoritböcker är skrivna på dialekt, i alla fall dialogerna och det räcker väl så tänker jag.

Trilogin om familjen Rabbitte av Roddy Doyle innehåller böckerna The Commitments, The Snapper och The Van. Böcker jag läst hur många gånger som helst och faktiskt blir riktigt sugen på att läsa om. De är helt lysande alla tre, men bäst är nog ändå The Van, som tyvärr blev en rätt medioker film.

Som här till exempel ur The Commitments:

– If you’re not happy with the way I’m doin’ things then —

– We love yeh, Jimmy. Keep goin’.

– Righ’. — Where was I? — Yeah. — We’re a soul group. We want to make a few bob but we have our principles. It’s not just for the money. It’s politics too, remember. We’re supposed to be bringin’ soul to Dublin. We can’t do tha’ an’ smoke hash at the same time.

– It’s oney hash.

– The tip o’ the fuckin’ iceberg, Billy. Dublin’s fucked up with drugs. Drugs aren’t soul.

– Wha’ abou’ drinkin’?

– That’s different, said Jimmy. – That’s okay. The workin’ class have always had their few scoops.

– Guiness is soul food, said Joey The Lips.

– That’s me arse, Jimmy, said Outspan.

Osv, osv, osv. Luvly!

Men betyder det att jag alltid älskar böcker skrivna på dialekt? Nej, det skulle jag inte säga, trots att jag inte kommer på något bra exempel på en bok på dialekt som jag inte gillar, men det får vara i lagoma doser. Dialog på dialekt funkar utmärkt och då ska gärna alla tala dialekt, inte bara någon person. Då blir det lite som i amerikanska filmer som utspelar sig i ett spansktalande land där vissa av något outgrundlig anledning har bruten engelska som modersmål. Det ska alltså vara autentiskt och trovärdigt. Och vad som är det är självklart totalt subjektivt.