Jag har velat läsa Paradisträdgården av Amy Waldham sedan den var ny och nu blev det äntligen av. Det är en bok som troligen vinner ännu mer på att diskuteras, så jag råder alla bokcirklar att välja den som nästa bok.
Paradisträdgården börjar med en tävling och ett konstverk, men slutar med ett smärre inbördeskrig. I New York vill man hedra de som dog i attentatet 9/11 med ett minnesmärke. Konstnärer bjuds in och de skickar alla anonymt sina förslag och till slut står det mellan två bidrag. Juryn som ska ta beslutet består av en rad konstnärer, men också av en representant för de anhöriga, Claire, som miste sin man i attacken. Claire älskar det ena bidraget, en vacker trädgård med murar kring, och lyckas få juryn med sig.
När de får ta del av den tävlandes namn börjar problemen. Arkitekten som ritat trädgården heter Mohammed Khan och trots att han är född och uppvuxen i USA ger hans muslimska namn definitivt fel vibbar. Hur ska juryn kunna stå för ett minnesmärke skapat av en muslim, när det var muslimska terrorister som dödade människorna som ska hedras? De bestämmer sig för att hålla hans namn hemligt, men självklart läcker någon till pressen och sedan är cirkusen igång.
Problemet är delikat och Amy Waldman vänder och vrider på människors åsikter. Visst finns de extrema och radikala som både hyllar och fördömer. Katalysatorn är journalisten Alyssa Spier, som inte verkar dra sig för någonting. Hennes roll i historien blir aldrig annat än den blodtörstige murveln som bokstavligen hellre får blod på sina egna händer än missar en bra story.
Mohammed Khan är egentligen mest överraskad över de starka reaktionerna och menar att de som protesterar mot honom borde förstå att en amerikansk, sekulariserad medborgare som kallas Moe inte är samma sak som en terrorist. Rädslan finns dock där och det finns många som gärna eldar på den.
Inledningsvis stödjer Claire Khan, men journalisten Spier får henne att vackla. Claires vankelmod delas av många andra personer i boken och trots att historien ibland blir lite väl svartvit, försöker Waldman verkligen presentera ett komplext problem. Våra fördomar kan visa sig på konstiga sätt och ibland blir de motbevisade, medan de ibland bekräftas.
Jag är mycket glad att jag äntligen läste Paradisträdgården och är faktiskt sugen på att köra ett kort 9/11-tema. Som SvD påpekar finns det ju redan så många böcker om attentatet att det nästan blivit en egen genre.
Intressant, den måste jag läsa! Jag har också länge varit sugen på Don deLillos Falling man i samma ”genre”. Nederland av Joseph O’Connor är en sån där bok som handlar om vad som händer med en familj efteråt som verkligen fastnar.
Falling man vill jag också läsa och Döda dem alla av Salim Bachi. Tack för tips om O’Connor.
Den här står högt på min läslista, men jag funderar på att försöka hålla mig tills det är min tur att välja bok i bokcirkeln på jobbet.
Tror det är en riktigt bra bok för en bokcirkel!
Nu åker den här boken upp också på min TBR lista 🙂
Jag gillade mycket också, det är verkligen enbokcirkelbok! Du har säkert tänkt på Love is The higher Law och extremely Loud and Incredibly Close i ditt tema. Två böcker som jag tyckte mycket om. Döda dem alla och den ovillige fundamentalisten är två bra bilder från ”andra” sidan.
Extremely loud är ju inte en av mina favoriter, men Love is the higher law finns faktiskt här hemma. Tack för påminnelsen.
Låter som en mycket intressant bok, tack för tipset.
Jag blev lite besviken på den här boken. Vet inte riktigt varför. Ämnet är toppintressant och hon skriver bra. Vad är det som gör att jag inte riktigt engagerar mig i personerna? Meningen kanske är att man ska leva sig in i Khan, men han har en del osympatiska drag som förhindrar det.
Khan är definitivt inte helt sympatisk, men det faktum att han är så komplex gillade jag. Däremot hade jag kanske kunnat klara mig utan det lite smöriga slutet.