Älskade Hemingway

Åren i Paris av Paula McLain är en bok som tog mig med storm och det hade jag inte väntat mig. Kanske lite, då jag läste ett annat blogginlägg som inleddes ungefär som det här. Jag är vansinnigtglad att jag läste det inlägget, trots att jag nu lyckats glömma vem som skrev det, annars hade jag missat den här pärlan.

Åren i Paris är en riktigt bra bok i den genre jag brukar kalla fejkbiografier. En genre jag älskar då det ger mig chansen att få veta mer om kända personer i en skönlitterär miljö. Paula McLain berättar historien om en ung Ernest Hemingway och hans första fru Hadley. De träffas när Hadley är 29 och Ernest 21. Trots sin ungdom har han hunnit med en hel del, medan hon känns väldigt oskuldsfull.

Hadley verkar ha varit något så ovanligt som en vanlig, trevlig person, reko är ett ord som jag aldrig använt, men som faktiskt passar här. Hon var äldre än Ernest och på samma gång självständig och beroende av honom.  På många sätt var hon hans jämlike och troligen precis den fru han behövde för att bli sådär lagom bortklemad, men ändå utmanad. Hon stöttar honom i hans kamp att bli känd och deras liv är långt ifrån enkelt. Han är egensinnig och hon vägrar att finna sig i att hela tiden stå i bakgrunden. På samma gång är hennes kärlek ibland nästan en dyrkan. Ett mycket intressant förhållande helt klart.

Större delen av boken utspelar sig i Paris dit det nygifta paret beger sig. De bor litet och trångt, men det fungerar ganska bra. Det är riktigt underhållande att läsa om deras umgänge med Gertrude Stein, Ezra Pound och paret Fitzgerald. Paris på 20-talet är helt klart en fascinerande miljö att läsa om. Jag kommer därför att rekommendera den här boken till alla möjliga och omöjliga, för den är helt enkelt så himla bra. En solklar femma trots att inledningen är lite väl smörig.

Nu vill jag läsa En fest för livet och få en annan skönlitterär bild av deras förhållande. Annars har Hemingway aldrig varit en favorit, men då har jag bara läst Farväl till vapen, Den gamle och havet och några noveller (de är bäst).Paula McLain skriver en intressant text om vad som är sant och vad som är fiktion i Åren i Paris. Mycket har verkligen hänt, då McLain påpekar att deras förhållande var så dramatiskt att berättelsen inte behövde förändras för att bli spännande.