Konsten att börja om

Under semestern läste jag Mannen som glömde sin fru av John O’Farrell, en charmig bok med en huvudperson som lika gärna hade kunnat tillhöra Nick Hornbys persongalleri. Nu är det inte bara sin fru som huvudpersonen Vaughan glömmer, utan faktiskt precis allting. Han vet inte vem han är eller vad han heter, alla minnen är helt borta. Han tas in på sjukhus, men läkarna kan inte förklara skälet till hans minnesförlust. Efter en vecka hittar hans bästa vän honom och långsamt får han höra historien om sitt liv. Han får veta att han är lärare, gift med Maddy, tvåbarnspappa och såväl hund- som husägare.

När han för första gången ser Maddy blir han vansinnigt förälskad i denna fantastiska människa och har svårt att förstå att de faktiskt ligger i skilsmässa och att han inte sköter förhandlingarna särskilt smidigt. Han inser att han faktiskt inte är någon speciellt trevlig person. Vad gör man med sådan information? Vaughan försöker helt enkelt att bli den vän, make, pappa och lärare som han önskar att han vore.

Om man väl köper grejen med minnesförlusten är det här en riktigt bra och underhållande bok, som fick mig att fundera över vad jag prioriterar i livet. Vaughan har blivit en sur och bitter gubbe, trots att han faktiskt inte är så gammal. Och vad lätt det är att fastna i den fällan. Nu inser han vilka fantastiska barn han faktiskt har, hur underbar hans fru är och hur viktiga deras gemensamma minnen är. För minnena kommer tillbaka ett efter ett tills Vaughan pusslat ihop det mesta av sitt livs pussel.

Jag gillar John O’Farrells sätt att skriva och småskrattade mig igenom Mannen som glömde sin fru. Det är en rolig, rapp och faktiskt också mycket tänkvärd historia som jag rekommenderar varmt. Perfekt läsning om man vill få igång läslusten. Det hade dessutom kunnat bli en fantastisk film.