Det är en lurig fråga Annika ställer i veckans bokbloggsjerka. Den lyder:
Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?
Och svaret är ja. Jag tycker tillexempel om Lucy Dillon, trots att hennes historier egentligen är väldigt vanliga kärlekshistorier med allt vad det innebär. Det är dock så charmigt och välskrivet att jag köper det rakt av.
Detsamma gäller Simona Ahrnstedt, vars Överenskommelser är såväl underhållande som välskriven. Kan inte uttala mig om hennes författarskap som helhet dock, då jag inte läst fler böcker ännu, men det finns en humor och en frispråkighet i Ahrnstedts böcker som trots (eller tack vare) en viss anakronism gör att klichéerna hamnar i bakgrunden.
I deckargenren finns klichéer så att det räcker och blir över, men när jag gillar den stereotypa hjälten och historien är välskriven köper jag det med hull och hår. Jo Nesbø är en sådan författare. Harry Hole är en total övermänniska som liksom Rambo syr ihop sina egna sår, men jag gillar honom skarpt.
Det finns säkert många fler exempel, men det får räcka med den här trion just nu.
Nesbø hade jag också med, Hole är verkligen skapad av klichéer.
Lucy Dillon har jag läst två böcker av, den första kom hon undan med allt i, men i den andra är jag lite tveksam. Det blev liksom lite för bra för att vara sant…
Tror mycket att det handlar om att vara beredd på vad man får och inte förvänta sig något annat. Jag gillade Dillons bok om bokhandeln skarpt, mycket tack vare miljön.
Ja, ”kliché” låter ju väldigt negativt, men det är ju även ett sätt för författaren att ge läsaren löften om vad som kommer att hända ungefär/vad det är för typ av bok. Så länge det är en bra historia verkar det inte som att läsare i allmänhet har något stort problem med klichéer.
Håller med om att det handlar om vad det är för genre! Ibland kan det dessutom nästan vara skönt att läsa en bok som följer en fäördig mall för att slippa tänka. När jag vill ha butter polis läser jag t.ex. Nesbö eller Connelly.