Bilderna från tv-serien finns fortfarande på näthinnan, men den här gången stör de inte. Tvärtom. Efter Sjukdomen, med all ilska, är det dags för sorg och Döden i avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. De dör, en efter en, de som firat alla jular tillsammans, de som är varandras familj. Boken förstärker den sorg jag kände då jag såg tv-serien.
Reine fick förra boken, men Bengt som blev ett vackert lik i slutet av Sjukdomen får vara med en hel del. Vi får följa med till hans begravning där hans familj gör allt för att dölja hans riktiga jag. Där prästen tackar hans flickvän för sången. Där brodern är så arg att han vill slå någon och mamman gråter för att hon aldrig känt sin son. Det inre, kärleken och vetskapen om sönernas liv och det yttre där de alla kämpar för att deras söner ska få vara normala. Rasmus som får en begravning utan vänner, Lars-Åke som drar in en massa pengar till cancerfonden och så Paul som vägrar vara annat än den han är.
Några scener biter sig fast. Middagen hos Rasmus moster där hon försöker få alla att äta på papperstallrikar, med plastbestick och dricka vin ur plastglas. Allt för att slippa smittan. När hennes pojkvän tvingar henne att duka ordentligt äter hon, men slänger sedan allt porslin de använt i en svart plastsäck. Samma sorts säck som de döda unga männen läggs i efter sin död. De som är en smittorisk.
Och den stickade tröjan som Benjamin får av Rasmus mamma, som säger sig se honom en son. Tröjan han lämnar tillbaka då de lämnar honom. En så grym förvandling att det hugger i hjärtat. Visserligen har man inte lovat att älska sitt barn i nöd och lust, men ska det ens behövas? Om de älskar Rasmus måste de acceptera hans liv. Inte ta det ifrån honom.
Och Lars-Åke som låser in sig hemma med sin skam, så att flickvännen han snart ska gifta sig med inte ska komma på hans hemliga lust. Kanske är Lars-Åke den som växer mest i denna den sista boken. Han som är så vanlig, men ändå ovanlig. Han som bara vill bli älskad, precis som Rasmus, Benjamin och alla de andra. Att kärlek ska vara så svår för andra att acceptera.
Jag tycker om hur Gardell flyttar sig mellan tid och rum. Att vi går från en begravning till personens liv. Att vi får följa alla personer, så att de alla blir ännu mer levande. Det är de värda och jag tror att det är vad Gardell vill ge dem. En chans till upprättelse och folkets kärlek.
Döden är en värdig avslutning på en viktig trilogi. Nu måste de litterära priserna komma. Jan Guillou spår att Gardell får Augustpriset i höst och så kan det mycket väl bli. Det enda jag hade önskat var att boken slutat när Paul försvinner in i tavlan. Visst är det trevligt att veta hur jularna fortsatte och att Seppo och Benjamin har det bra, men kunde vi inte få veta det tidigare istället, så att Paul kunde få stå för finalen?
Du ska inte missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Ingen ska missa trilogin Torka aldrig tårar utan handskar. Gardell har skrivit tre viktiga böcker som redan fått stor spridning och är värd all uppmärksamhet. Det är hög tid att dessa unga män får synas.
Åh ja, Lars-Åke! Jag tycker också att den hade kunnat få sluta maffigare, då Gardell ändå hoppar mellan tid och rum. Nu blir det flera potentiella slutscener efter varandra i stället, känns lite synd
Det blir liksom lite antiklimax när allt förklaras. Det hade kunnat vara med, men kanske tidigare. Men det är som sagt petitesser.
Jag håller med dig att dig att det blir något övertydligt på slutet. Lämna läsaren med lite funderingar och frågor.
Det är väl inte otänkbart att det börjar lukta Augustpris. Hela trilogin är fantastisk (även om jag tycker denna sista delen var något svagare).
Jag tycker snarare att andra delen var den svagaste, men gillade den här skarpt. Frågan är dock om den inledande boken är bäst ändå, trots att det kommer att vara nummer 3 som får eventuella priser.
Tycker nog också att tvåan var den svagaste, ettan kändes mest men trean var bäst ur ett litterärt perspektiv. Tror jag…
Känns som facit tycker jag! 🙂
Älska Lars-Åke (och Seppo)! Paul är ju närmast en religiös upplevelse för att citera honom själv, men Lars-Åke och Seppo känns så sympatiska i sin lite stillsamma vanlighet. Inte lika vackra och unga som Rasmus och Benjamin, inte lika flamboyanta som Paul, utan helt vanliga kulturbögar (hjärtevänner med kulturtanter i alla åldrar). Däremot tycker jag det är lite synd att inte Paul fick större utrymme, kanske lite bakgrund också. Han är ju stjärnan!
Håller med, hans andra namn avslöjar ju att det finns en historia även bakom honom.
Just scenen med tröjan och begravningen och ”nu glömmer vi xxx” minns jag att Gardell berättade om på seminariet på bokmässan i höstas, han sa då att han fått höra en sådan händelse av en kvinna på mässan och han ville skriva in de orden i den sista boken. Jag blev så extra sorgsen över att de hamnade i Rasmus mammas mun. Det ville jag inte.
Visst är det gräsligt!
Scenen med papperstallrikarna och det slängda tallrikarna är verkligen rörande. Den är förfärlig samtidigt var många rädda. Jag kan känna med de drabbade och de som inte visste bättre. Tur att vi idag vet, åtminstone lite, bättre.
Nej, de visste nog inte bättre. Vet att min farmor fick för sig att man kunde smittas i offentliga badbassänger och hon lär inte varit ensam om att få konstiga idéer.
En fantastisk TV-serie! Tydligen får jag ta o läsa böckerna också! =)
Det tycker jag!