Det dystra livet runt 40

Jennys liv står på paus. Vi vet att hon fokuserat på jobbet den senaste tiden. Det nya, flashiga chefsjobbet, som tagit mer tid och kraft än vad som egentligen är rimligt. Vi vet att nu i augusti ska ut på cykelsemester med sina bästa väninnor.

I Augustiresan tar Anna Fredriksson oss med på en fem dagar lång cykelsemester, men också en mycket viktigare resa tillsammans med huvudpersonen Jenny. Hon som alltid klarat allt och som enligt chefen är en riktigt ”doer”.

Vi är ganska jämngamla jag, Jenny och hennes väninnor. De finns alla i min närhet. De som jobbar för mycket, de som funderar på, eller redan har, separerat, de som skaffar barn ganska sent och börjar småbarnslivet när andra lämnar det. Kanske är det dessa par som håller livet ut?

Berättelsen växlar mellan resan med cykel och Jennys jobbresa. Jobbet som först var en dröm, en bra tjänst med personalansvar på det företag där hon tidigare jobbat, men som ganska snart blir en mardröm. Att bli chef för sina gamla kollegor är sällan en bra idé, men situationen Jenny hamnar i är verkligen gräslig. Det är mobbing, ja till och med hot. Någonstans låter oss Fredriksson ana att Jenny kanske varit väl obekväm och hård i sin roll, men ingenting sägs rätt ut. Jag undrar lite över budskapet. Att man inte ska bli chef på sitt gamla jobb? Att chefer aldrig kan vara vänner med sina anställda? Att det är extra svårt att som kvinna ha en maktposition? Att det inte går att ha en karriär och ett fungerande privatliv samtidigt? För Jenny går det inte alls bra. Historien, som börjar positivt, blir till slut så nattsvart att jag får andnöd, men jag saknar någon form av balans. Visst finns det en person som är vettig, men mer är det inte.

Och så privatlivet, med en man som blir försummad, vänner som glöms bort och en ständig kamp mot klockan. Det enda som får Jenny att må det minsta bra är en rejäl löprunda. Tyvärr lyckas hon inte springa ifrån sina problem. För vem kan det?

Väninnorna finns i alla fall kvar och deras semester är visserligen inte friktionsfri, men viktig och oftast väldigt trevlig. Det är intressant att få lära känna en annan sida av Jenny och det är här jag börjar fundera på hur det egentligen hade varit att jobba under henne.

Det är en mörk bild av livet runt 40 som Fredriksson målar upp och som 39-åring känner jag att krisen kommer smygande ännu lite mer. I min bekantskapskrets är det många separationer och skilsmässor, men också många barn. Inte sällan sladdbarn som på något sätt ska göra familjen komplett. Den perfekta familjen som numera verkar ha tre barn. Några är redan inne på sitt andra äktenskap och kanske väntar en andra omgång barn.

Augustiresan är en bra bok. Kanske inte den språkligt mest fantastiska historia, men det märks att Fredriksson också skriver manus då det finns ett driv och en skickligt uppbyggd dramaturgi som gör att läsningen går snabbt. Jag vill hela tiden veta hur det går för Jenny och lite undrar jag fortfarande. Kanske kan Fredriksson göra som alla andra och satsa på att skriva en serie böcker. Jag tror att persongalleriet skulle hålla för det.