Kattbarnen av Emma Norlander är en tunn bok med mycket innehåll. Som i en drömvärld lever tre syskon. En bror, en syster och en bebis. Lilla Ella kom och ersatte deras mamma. Nu försöker de äldre syskonen vara hennes föräldrar och leker mamma, pappa, barn med stor realism. Allt för stor kan jag tycka.
Att mamman dött står klart tidigt, men var pappa är vet vi inledningsvis inte. Vi vet bara att syskonen skapat sin egen värld och ett eget liv långt ifrån alla andra. Storebror Amos verkar försörja familjen och systern Dalia är hemma med Ella. I skolan har hon inte varit på mycket länge.
Dalia mår inte bra. Hon har försökt ta sitt liv. Amos verkar inte heller lycklig, då han sliter hårt och oroar sig för ekonomin. Lillasyster Ella verkar än så länge lyckligt ovetande om sin komplicerade familjesituation.
Norlander målar upp en på samma gång absurd och totalt realistisk bild av en mycket annorlunda familj. Två syskon som försöker vara föräldrar och som på många sätt lyckas. Dock på bekostnad av sitt eget välmående.
Jag är kluven till Kattbarnen. På ett sätt är det en fantastiskt egensinnig berättelse, men samtidigt är det så märkligt och så svårforcerat att det ibland känns konstlat. Jag tycker dock att Emma Norlander gör en stark debut och läser gärna mer av henne framöver. Hon har en personlig stil som visserligen är något oputsad, men ger mersmak.