Igår pratade bokklubben Bokbubblarna om den grafiska bearbetningen av Svindlande höjder. Samtalet kom att handla mycket om målgrupp och om vilka denna version av klassiker egentligen vänder sig. Anna hade reagerat starkt på ”starletkänslan” i illustrationerna, något som jag faktiskt inte reagerat på. Jag gillade det mörka, men visst var det så att illustrationerna efter mer studerande var rätt stereotypa och kanske lite överromantiska. Skulle yngre läsare reagera över det?
För oss som inte läst Svindlande höjder ”på riktigt” bar det svårt att hänga med i svängarna. Det faktum att alla har typ samma namn gjorde inte saken bättre. Är det bättre att sätta en förkortad och lättläst version av än klassiker i händerna på en läsovan än en grafisk version. Jag tror inte det, men ställer mig å andra sidan frågande till om det går att få en helhetsbild av en sådan här form. Någon form av upplevelse blir det ändå tänker jag.
Fem lärare i svenska och engelska bubblade igår och det betyder att vi har (eller i mitt fall borde ha) läst Svindlande höjderförr. För mig som fuskat var det en överraskning hur knäppt förhållandet mellan Heathcliff och Cathy. Är det verkligen kärlek? Vi enades om att det snarare gränsade till besatthet och funderade över om de starka känslorna kanske hade tilltalat yngre läsare mer. Jag blev mest trött.