Det är tidig lördagmorgon och jag vandrar i den göteborgska blåsten mot Stadsmuseet. Det är nio minusgrader, men känns mycket kallare. Utanför den ännu låsta dörren samlas en liten grupp människor. Vi ler lite mot varandra, pratar om hur kallt det är och att vi hoppas att vi snart får komma in. De flesta är män.
Vi ska se på film, en film baserad på en av de bästa böckerna jag läste förra året. En bok skriven av Abdellah Taïa, den förste öppet homosexuella arabiska författaren.
Jag är i minoritet i biosalongen och inser att det är ovanligt i kulturella sammanhang. Ofta består publiken av kvinnor, men nu är jag nästan ensam kvinna vilket troligen beror på att Frälsningsarmén handlar om en pojke, som sedan blir man. En pojke och man som älskar andra pojkar och män. Han är också i minoritet, en utsatthet som jag inte kan förstå, men ändå leva mig in i.
Frälsningsarmén är en vacker bok. Taïas språk är något av det mest utsäkta jag läst. Som film försvinner det vackra och den tysta filmen blir nästan obehaglig. Huvudpersonen Abdellah är utsatt och ensam på så många sätt. Inte bara för att han är homosexuell, utan för att han är pojke i en familj som nästa uteslutande består av kvinnor. En familj där det handlar om att välja sida och där han snart inte tillåts välja sin mamma längre, då han inte längre är en liten pojke.
Storebrodern Slimane är den som alla älskar. Han har liksom fadern ett eget rum, medan resten av familjen sover på varandra i ett annat. Rummet symboliserar hans status och Abdellah smyger ofta in där när rummet är tomt. Han känner sig närmare brodern då än när han fysiskt är i rummet.
De som inte läst Abdellah Taïas böcker får väldigt lite av historien i filmen. Ögonblicksbilderna i Frälsningsarmén blir ännu mer fragmentariska och jag anar att det är svårt att foga dem samman till en helhet. På samma gång berättas historien väldigt snabbt, men samtidigt oändligt långsamt. Få ord uttalas och den inre monologen finns där, men den kan vi inte höra. Det finns ingen musik i filmen, knappt några ljud alls och upplevelsen är annorlunda. Inte dålig, inte heller fantastisk, snarare fascinerande.
Historien om den europeiske mannen som Abdellah träffar och sedan följer till Genéve blir en mycket liten del av filmen. Kanske vill Taïa fokusera på familjen och det som gjort huvudpersonen till den han är. Den som alltid söker kärlek, men sällan får känna att han hör till.
Det är Taïa själv som regisserar och han måste självklart ha gjort film av sin bok på det sätt han anser vara bäst. Och visst är det en stark film på många sätt, några scener biter sig fast, men den gör inte boken rättvisa. Kanske för att de starka känslorna i boken inte riktigt kommer fram, eller för att det fula blir så otroligt tydligt och obehagligt. Jag stör mig också på att filmen inte följer boken, något som ofta är fallet. I det här fallet är boken helt klart bättre än filmen, men jag är ändå glad för att jag tog mig ut i kylan idag för att se den.
Nedan finns en intervju från Toronto Filmfestival, där Abdellah Taïa talar om sin film.
Minns boken som ganska poetisk och inte otäck. Han måste ha velat trycka på utsattheten i filmen då?
Kan tänka mig det. Ingen dålig film alls, långt ifrån, men ett väldigt ovanligt filmspråk.