En litterär rockstjärna

Jag och Bea från bokklubben Bokbubblarna var på plats nästan en timme i förväg, men vi var långt ifrån först och långt ifrån ensamma om att vilja se Chimamanda Ngozi Adichie på Folkets Hus i Göteborg. Lokalen var knökfull, alla fick inte sittplats och andra fick vända i dörren.

Och så kom hon, men håret trådat i en krona och med en pondus som är få förunnad. Moderatorn Jannike Åhlund var märkbart nervös, snubblade på orden och snurrade in sig i sina omtändliga formuleringar. I sin iver att inte trampa någon på tårna gjorde hon det ounvikligen gång på gång. Var kolonialismen skuld till allt elände i Afrika? Var Chimamanda Ngozi Adichie mest afrikan, nigerian, kvinna eller författare? Gång på gång ställde hon frågor som var omöjliga att förstå och ibland är frågorna visserligen begripliga, men snudd på plumpa. Tyvärr drog Åhlunds snurrighet ner betyget på upplevelsen, men hon kunde inte förstöra den fantastiska utstrålning och karisma som en av de coolaste författare jag vet besitter.

Att Adichie skulle bli författare visste hon tidigt, eller i alla fall önskade hon det. Som den duktiga student hon var hamnade hon på läkarutbildningen och hann läsa ett år på psykologutbildningen innan hon hoppade av. Föräldrarna var inte nöjda, men som tur var hade de redan fått en läkare i hennes äldre syster.

Drömmen om att skriva Biafras historia växte och Adichie började samla historier av sina släktingar, deras vänner och bekanta som varit med om kriget. Hon läste också allt hon kom åt om Biafra och berättelsen om Olanna och Kainene började ta form. Hon valde att göra sina huvudpersoner till tvillingar för att endast deras personlighet, inte deras ålder skulle ha påverkat deras val.

Samtalet kom att handla mycket om filmen Half of a yellow sun, som premiärvisades under festivalen tidigare denna söndag. Var det inte läskigt att släppa kontrollen till en filmregissör, undrade Åhlund och visst var det så erkänner Adichie. Det handlar om att någon ska ta ens bebis och göra om den. Hon lade sig dock inte i regissören Biye Bandeles jobb. Efter att ha grillat honom under en sju timmar lång bilfärd lämnade hon allt som rörde filmen till honom och hon är nöjd med resultatet. Filmen är till skillnad från boken kronologisk och fokus ligger på de två systrarna. Imorgon ska jag själv få se filmen och det ser jag verkligen fram emot.

Flera gånger under kvällen framgick hur kontroversiellt valet av Thandie Newton som Olanna verkligen är. Hon är inte nigeriansk, inte svart nog. Det handlar inte om att den som har mörkast skinn är mest afrikan, säger Adichie och påpekar att hennes bror är långt vitare än Newton är. En nigeriansk man i publiken ifrågasätter valet igen i slutet av samtalet och får frågan om han sett filmen. Om inte ska han vänta med att kritisera Newton, menar en mycket bestämd Adichie.

Lite bestämd är hon när samma man skakar på huvudet då hon säger att alla måste vara feminister. Adichie är övertygad feminist och för detta får hon rungande applåder från många, men inte alla. Det är ingen idé att kämpa för mänskliga rättigheter om man inte inser att kvinnor är underordnade männen i samhället, säger hon, män har ett val, men kvinnor har det inte. Hon ger exemel på hur redan pojkar och flickor behandlas olika och att systrarna förväntas passa upp sina bröder, oavsett om bröderna är äldre eller yngre. Det kan kanske vara bekvämt, men också ett fängelse för män, påpekar hon. Samtidigt är hon trött på frågor om kvinnors situation i Nigeria och den europeiska synen att vi minsann är så mycket mer utvecklade och jämställda. Riktigt så enkelt är det inte.

Inte heller är det så enkelt att Europas grymhet har ersatts av Europas godhet, trots att många europeer gärna vill lyfta fram det senare. Demokratin är fortfarande ny i Afrika och det är inte konstigt att det inte flyter smärtfritt, menar Adichie.

Det är fascinerande att lyssna till Chimamanda Ngozi Adichie och jag blir än en gång sugen på att ge mig på tegelstenen Americanah, en bok som för övrigt inte alls är självbiografiskt säger Adichie, utan huvudpersonen lever ett långt mer spännande liv. Vill du läsa mer om denna fantastiska författare kan du klicka dig vidare till inlägget jag skrev under Stockholm Literature i höstas, här.