Anna Schulzes roman Vårt gemensamma liv är nominerad till Sveriges radios romanpris och det gjorde att jag äntligen fick tummen ur att läsa den. Jag absolut älskade Schulzes förra bok Att ringa Clara och förväntningarna var höga. Kanske är det därför jag dragit mig för att läsa. Höga förväntningar kan vara farliga.
Ted är bokens huvudperson och det är genom hans ögon vi ser det liv han skapar. Vi ser hur han lämnar sin sambo för en ny kärlek och hur svårt det blir då sambon visar sig vara gravid. Han blir en pappa som är utanför redan från början.
Det är inte bara i relationen till sin nyfödda dotter som Ted befinner sig lite vid sidan om. Han lever sitt liv och är på ytan ganska lyckad, men ändå är han inte närvarande. Nya kärleken Cecilia är viktigast, men han vill också vara en bra pappa och en lyckad restaurangägare.
Mellan delarna i boken tar historien stora kliv. Cecilia och Ted skaffar barn och försöker få in både gemensamma barn och Teds dotter i den lyckliga familjen. Det är smärtsamt att följa Teds nästan desperata försök att vara den perfekta pappan och mannen, samtidigt som han försvinner bort till anonyma hotellrum då jobbet drar.
Det är också smärtsamt att märka hur Cecilia krymper. Hur hon inte längre har den karriär hon hade, det självförtroende som som gav henne driv och inte heller något självförtroende i rollen som mamma. Ju mer Ted försöker, desto mindre blir Cecilia.
Vi följer dem och deras långsamma sönderfall. På ett neutralt, nästan känslolöst sätt berättar Schulze historien om det svåra i att hålla samman ett äktenskap och en familj. Detaljerna är många, igenkänningen inte sällan stor och läsningen är riktigt jobbig. Kanske hade jag önskat någon form av hopp, men samtidigt är det en väldigt intressant och läsvärd skildring av det vi sällan vågar tala om.
Levde då Vårt gemensamma liv upp till mina förväntningar? Både ja och nej. Jag älskade den inte lika förbehållslöst som sin föregångare, men det är ännu en intressant studie av livets mindre trevliga sidor. Den här gången handlar det om kärlek istället för vänskap.