Historien om en tavla

Sophies historia liknar definitivt inte Jojo Moyes förra bok Livet efter dig. I alla fall inte inledningsvis.

Vi får följa med till Frankrike under första världskriget och träffar där Sophie Lefevre, som driver ett hotell tillsammans med sin syster. Deras män är ute i kriget och de kämpar själva för överlevnad då maten är knapp. När tyskarna vill att systrarna lagar mat åt dem har de svårt att tacka nej.

Det är enkelt att tro att man själv skulle stå emot fienden och tacka nej, men jag förstår att Sophie och hennes familj inte gör det. Det handlar om att överleva och om det betyder att behöva laga mat åt tyska officerare, så får det vara så. Tyskarnas närvaro betyder att det finns mat över till barnen, att det finns något att elda med, men också att de andra i byn tittar snett.

Sophies man Edouard har målat ett porträtt av henne och när den tyske kommendanten blir förtjust i den franska kvinnan, blir han också förtjust i tavlan som föreställer henne. Det är tavlan som är det som håller de många historierna samman. Vi får veta när den målas, när den skänker glädje åt ägaren och kvinnan som porträtterats och när den börjar älskas av en tysk man.

Sedan går nästan hundra år och vi återser tavlan, som nu hänger hos en ung kvinna vid namn Liv. Ett namn som blir riktigt ironiskt i den svenska översättningen, då Liv faktiskt inte har något liv alls att tala om. Hennes man har dött och Liv är så upptagen av att sörja att hon slutat leva. Tavlan föreställande Sophie var en bröllopsgåva från den nu döde maken och kanske är det därför Liv älskar den så.

Vi vet att tavlan inte var Livs från början. Någon vill återta den och en juristfirma som specialiserat sig på att återta krigsbyten till dess rättmätiga ägare får i uppdrag att göra det. Självklart är mannen som jobbar på firman en speciell man, som lyckas få Liv att må bättre än på länge.

Det är mycket som är bra med Sophies historia, men också sådant som irriterar mig. Mina elever brukar få ge varandra two stars and a wish och jag tänkte ge detsamma till Jojo Moyes.

Jag gillar att tavlan binder samman tider, personer och livsöden.

Jag tycker om både Liv och Sophie.

Och så önskan. Jag önskar att du rensat lite i röran. Det är för många trådar och trots att det här är en mycket charmig historia på många sätt, känns det ibland väldigt rörigt. Många bra idéer, men kanske hade det varit på plats att dödat några darlings. Tyvärr blir det så att ingen av historierna riktigt berättas färdigt. Det hade behövts en Sophies andra historia.

Är då Sophies historia en läsvärd bok? Definitivt, trots mina synpunkter är det en bra bok. Rekommenderar jag den? Ja, och då speciellt till den som behöver en lättläst bok för att få igång läslusten. Min är på gång tillbaka.