Jag tycker så mycket om Sonya Sones böcker där lyrik och prosa blandas. Där humor och allvar får plats. Enstaka dikter är fina, men helheten blir fantastisk. Kanske är To be perfectly honest inte hennes bästa, men jag hade riktigt kul när jag läste den. Sones får mig att pendla mellan hopp och förtvivlan och hon gör det på ett riktigt snyggt sätt.
Huvudpersonen Colette har lite svårt att hålla sig till sanningen. Hon ljuger mycket och ofta, vilket gör att det är svårt att veta var man har henne. Flera gånger luras jag av hennes lögner och blir både imponerad och lite sur när jag inser att jag återigen dragits med i hennes historier.
Den historia som kanske låter mest som en lögn visar sig dock vara sann. Colettes mamma är en känd filmstjärna, en av de största och att växa upp i skuggan av henne är allt annat än lätt. Inte konstigt att Colette vill dölja vem hennes mamma är, då risken är stor att många vill umgås med henne får att komma nära filmstjärnan.
Sommaren blir inte som Colette har tänkt sig. Istället för att dra iväg till med kompisar, får hon följa med mamma och lillebror på filminspelning. Lite bättre blir det när drömkillen dyker upp. Kärlekssagan vi får ta del av är lik få andra. Känslosam är en underdrift och det är härligt och hemskt att läsa om den.
Det fascinerande med Sones böcker är hur hon med få ord kan måla så tydliga bilder. Varje dikt har betydelse för helheten, men kan också läsas fristående. Det är riktigt skickligt.
Har du inte upptäckt Sonya Sones ännu är det definitivt dags. Själv vill jag läsa The Hunchback of Neiman Marcus, som är hennes första bok för vuxna.