Jag har börjat läsa Pappersstäder och det tog inte många sidor innan jag fastnade. Jag tycker redan mycket om karaktärerna. Quentin är charmig och Margo är än så länge lite av ett mysterium. Den Q längtar efter.
Så här avslutas prologen:
”Margo hade alltid älskat mysterier. Och längre fram, när allting hände, kunde jag aldrig släppa tanken på att hon kanske älskade mysterier så mycket att hon blev ett själv.”
Och när tonåringen Q beskriver Margo låter det så här:
”Grejen med Margo Roth Spiegel var att jag helt enkelt inte kunde göra annat än att låta henne prata, och när hon slutade prata måste jag uppmuntra henne att fortsätta. Detta på grund av att 1. Jag var obotligt kär i henne och 2. Hon var fullständigt enanstående på alla sätt och vis och 3. Hon frågade egentligen aldrig mig om någonting, så enda sättet att undvika tystnad var att få henne att prata vidare.”
Tack för smakbiten 🙂 Borde kanske läsa den här någon gång i framtiden.
Den verkar lovande än så länge!