I slutet av förra året läste jag i rask takt tre deckare. De får ett gemensamt inlägg.
Jag tycker mycket om systrarna Grebe och Träffs böcker om psykologen Siri Bergman och när lässvackan var som djupast kändes det smart att läsa en bok i en redan påbörjad serie. Mannen utan hjärta är den fjärde, fristående boken om Siri och hon har fått ett nytt jobb inom polisen. Skönt, då det började bli väldigt märkligt att hon alltid hamnade mitt i utredningar. Grebe och Träff har bytt förlag och kanske är det därför Mannen utan hjärta verkligen känns som en nystart.
I förra boken kunde Siri äntligen släppa sin döda man efter att ha rotat i hans död och med ett nytt jobb börjar hon om på många sätt. Jag gillar den nya Siri, men tycker att det är synd att hon lyckats trassla till sitt privatliv så mycket. Igen. Förvisso står det privata lite mer i bakgrunden är det brukar göra och det mesta koncentreras på fallet som utredningsgruppen försöker lösa.
En homosexuell man hittas brutalt mördad i sin lägenhet. Hans hjärta är uttaget och placerat i en skål. Senare skjuts en liten pojke och det visar sig att de båda mördats med samma vapen. Det är en spännande och välskriven intrig helt klart. Många pusselbitar och bra tempo.
Den andra deckaren blev Skuggpojken av Lucifer, aka Carl-Johan Vallgren. En bok som börjar med att en pojke rövas bort. Året är 1970 och vi förflyttas sedan till nutiden där vi får sedan lära känna en familj som inte är som andra. En ganska vanlig kriminalroman, som börjar bra men blir vansinnigt seg från mitten och framåt. Vi får tidigt veta nästan allt och upplösningen är rätt tråkig ärligt talat.
Vallgren använder också irriterande fraser som ”plötsligt kom hon att tänka på…” och mycket få sin lösning på lite väl slumpartade sätt. Ingen höjdare alltså, men jag gillade verkligen huvudpersonen Danny Katz och kan tänka mig att läsa fler böcker i serien av den anledningen.
Sedan läste jag slutligen Stenhjärtat av Katarina Wennstam och återsåg då en annan favorit, målsägarbiträde Shirin Sundin som utses att föra en sexmånaders bebis talan. Flickans föräldrar tar henne till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus då hon slutat andas och snart misstänker läkarna shaken baby syndrom. En otroligt obehaglig bok som det gör nästan för ont att läsa. Mycket vikt läggs också på Sundins privatliv och även kommissarie Charlotta Lugn får stort utrymme. Kanske blir det lite väl mycket privatliv, men det är absolut en bra bok.
Nu är det svårt att rekommendera böcker mitt i en serie, men av de här tre böckerna tycker jag ändå att Mannen utan hjärta är klart bäst, följd av Stenhjärtat och slutligen Skuggpojken. Det märks att Vallgren är en ovan deckarförfattare. Han har inte riktigt hittat sin egen stil utan följer istället en ganska vanlig standardmall, förutom att han verkar ha glömt den spännande avslutningen.
Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet
Wennstam-en låter väldigt intressant. Känns lite Jodi Picoult i beskrivningen, men där kanske jag har helt fel…
Intressant tanke, när du säger det är den en ganska typisk dilemma-historia likt Picoult, men lite för mkt polis- och åklagarfokus för att vara helt likt.
Jag gillade inte alls mannen utan hjärta, då jag tyckte att den var alldeles för förutsägbar och blev riktigt trött på Siri som privatperson. Dock gillade jag de tidigare böckerna i serien betydligt mer så jag har ännu inte givit upp hoppet! Wennstams senaste har jag inte läst men kan hon verkligen skriva något mediokert? Jag tycker alltid att hon träffar rätt, både i böcker och i artiklar.
Jag gillar fortfarande Siri, men hon prövar mitt tålamod ibland ska erkännas. Tycker att Wennstam är briljant, men det var lite väl mycket äktenskapskris den här gången. Bra ändå.
Stenhjärtat tyckte jag var ruskigt otäck.
Temat är riktigt obehagligt.