Det finns så många bra, kvinnliga förebilder. Jag tänker på de kända, men också på de okända. På alla som inser att vår värld måste förändras och på de som möter diskriminering varje dag.
Jag tänker på Gudrun Schyman, som vägrar vara tyst, trots att hon så ofta utsätts för härskarteknik och försök att förminska henne. Som är stolt feminist och aldrig kommer att sluta kämpa.
Jag tänker på Nina Ruthström, som jag känner digitalt trots att vi aldrig träffas, som bloggar frenetiskt, pratar ofta och mycket och lyfter fram vikten av ett jämställt samhälle. Som är så mycket modigare än jag och så mycket coolare.
Jag tänker på Chimamanda Ngozi Adichie som ständigt möter diskriminering på grund av sin hudfärg och sitt kön. Som uppmanar sina landsmän och alla andra hon talar med, att vara feminister. Att det inte finns något alternativ.
Jag tänker på Nanna Johansson, Elin Lucassi och Liv Strömquist som med bilden som vapen lyfter fram det absurt ojämlika i samhället.
Jag tänker på Lina Thomsgård som startade Rättviseförmedlingen och Seher Yilmas, som nu tar över ordförandeskapet. Det som ser till att ursäkter som ”det var en slump” eller ”vi hittade inga kvinnor” inte funkar. Att män väljer män, men att de kan välja om.
Jag tänker på Nour El Refai och Gina Dirawi som vågar ta plats och som jag hoppas inspirerar andra kvinnor att göra det. Jag tänker på att jag är trött på program med sköna snubbar och vill ha något annat att titta på.
Jag tänker på hur sjukt provocerande det är att kvinnor värderas lägre, får lägre lön och därmed katastrofala pensioner.
Jag tänker på mina gamla elever, de ensamkommande, som är flickor, inte sällan muslimer och med ett namn och utseende som tydligt signalerar att de tillhör ”de andra”.
Jag tänker på alla som säger att vi inte har några problem med jämställdheten i Sverige. Att allt är bra som det är. Att det kanske till och med har gått på långt.
Jag tänker på alla kvinnor som blir förtyckta, misshandlade, dödade. På den tystnad som omger hatet.
Jag tänker på Belinda Olsson, som på bästa sändningstid i statlig television tillåts framställa feminismen som ett elitistisk, manshatande rörelse, medan Soran Ismail inte tillåts vara emot Sverigedemokraterna.
Jag tänker på att det finns ett rasistiskt parti i vår Riksdag, med en partiledare som ljuger ihop historier för att legitimera sitt hat, men att många är mer rädda för att ett feministiskt ska ta plats där.
Jag tänker på att vi behöver en Internationell Kvinnodag för att rösterna ska höras. De röster som borde höras varje dag.
Jag tänker på att världen är sjuk och på att jag kanske behöver en ny tatuering.
Tack rara du för dem fina orden och för länken. <3
Då vill jag gärna ge tillbaka lite kärlek genom att berätta att det är väldigt mycket du och din bloggs förtjänst som får mig att läsa så mycket. Du inspirerar till tusen.
Ärad. Generad. Stolt!
Systerskapet för mig är så mycket detta, att lyfta de och det man tycker är bra. Du är grym!
Tack detsamma! Generad ska du ju inte vara, tycker också att det är riktigt viktigt att lyfta bra förebilder!