Jag har egentligen ingen relation till Charlie Chaplin. Visst har jag sett några filmer och visst har jag skrattat åt dem, men om hans liv visste jag i princip ingenting mer än att han fick en massa barn med väldigt många fruar.
I Fabio Stassis Luffarens sista dans får vi träffa en ung Chaplin som först hankar sig fram i England, reser vidare till USA för att göra karriär, men finner att det finns många hinder på vägen.
Boken börjar med att en åldrande Charlie Chaplin möter Döden den 24 december 1971. Han är dock inte riktigt redo att dö ännu och vill gärna leva längre. Döden lovar att han ska få ett år till om han får henne att skratta. Chaplin lyckas och vi får läsa första akten.
Historien om den unge Chaplin berättas av den gamle Chaplin, i brev till sonen Christopher som ännu inte fyllt tio. Vi och sonen får läsa om Chaplins liv i England och USA, då han ännu var okänd.
Varje år, den 24 december, återvänder Chaplin till Döden och berättelsen fortsätter. Det ger historien en snygg inramning.
Då jag har svårt att avgöra vad som är sanning och vad som är fantasi, kan jag inte påstå att jag vet så mycket mer om Chaplin efter läsningen, men jag är helt klart mer fascinerad och sugen på att lära mig mer. Det är ett gott betyg.
Min favoritfilm med Chaplin är helt klart ”Chaplins pojke”. Oerhört söt historia om hur en man (Chaplin) tar sig an en till synes föräldralös pojke och hur myndigheterna sen vill ta honom ifrån mannen.
p.s. Min att-läsa-lista växer till orimliga gränser, skyller på bibliotekets oförmåga att ha de böcker jag vill läsa… Nackdelen med att bo långt från stora stadsbibliotek.
Just det, Chaplins pojke var ju jättefin. Tusen år sedan jag såg den bara. Går det inte att göra inköpsförslag? Annars tycker jag att e-böcker är riktigt smidigt, då kan du låna massor.