Montelius på Babel

Var tvungen att höra Martina Montelius tala om Främlingsleguanen, som jag skrev om igår. Montelius använde pronomet hon om sin huvudperson och Jessika Gedin kallade barnet för ”en korsning mellan Pippi Långstrump och Oskar i Blecktrumman”. Den senare är kanske den värsta bokkaraktär jag någonsin läst om. Ändå förstår jag jämförelsen och kan till viss del hålla med om den.

Montelius talar också om sin karaktär som ett barn, men talar också om att spela barn. Hon talar också om att hon själv faktiskt var ganska lik det här barnet, lite eljest och dessutom med nedsatt hörsel på ena örat. Osäkerheten det förde med sig gjorde att hon gömde sig under snickbänken på dagis, precis som huvudpersonen och blev vänner med föremål, precis som huvudpersonen. När Montelius talar om vilka föremål som passar som vänner, förstår jag precis varför hennes bok blev som den blev.

Den tyskspråkiga leguanen fascinerar och Montelius förklarar att den älskar den tyskspråkiga litteraturen, har en snobbig litterär smak och är en klassisk patriark som sjävklart älskar Babel.

Samtalet handlar verkligen om ett barn, ett barn som blir övergivet. Ett barn som inte är så verkligt, men ändå ett barn. Som Montelius säger finns det barn som överlever, trots att de lever ett omänskligt liv. Alla känslor som inte är livsnödvändiga stängs av. Rationalitet, självdiciplin och ett språk som kontrollerar känslorna kännetecknar huvudpersonen.