När det värsta händer

Tiden går så långsamt när man tittar på den handlar om Caroline och Jonas som äntligen får ett barn. Ingenting blir dock så supermysigt som de trott, i alla fall inte för Caroline. Hon känner inte den himlastormande lyckan och får egentligen ingen hjälp att hantera det. Jonas njuter mer, men han har också ett liv utanför lägenheten, som så många män har när barnen är små. De behöver inte känna sig så begränsade och så fångade som kvinnor kan göra. Som jag gjorde, inte så mycket med första barnet som med andra. När den lille skrek, den äldre vägrade sova och jag grät ikapp med dem. När jag fyllde i en enkät på BVC och tydligt försökte visa hur kasst jag mådde, men bara blev bortviftad. När jag efter några månader började få en massa fysiska besvär, konstiga allergichocker, andningssvårigheter, panikångestattacker och inte hade kontroll på något. Men det var helt normalt. Allt var helt normalt. Caroline gick över gränsen och även om jag inte kan förstå hur någon kan släppa sitt barn från sjunde våningen, kan jag förstå känslan av ett totalt sammanbrott.

Josefine Lindéns debutbok handlar inte bara om förlossningsdepression. Långt ifrån. Det är, som Josefine Lindén själv sa, ingen utredande bok utan en roman. Fokuset på förlossningsdepression är inte alls lika stort som baksidan gör gällande och jag tycker faktiskt inte ens att Caroline är bokens huvudperson. Hon är katalysatorn, den person som för handlingen framåt med sitt agerande. Inte bara när det gäller det hemska hon gör mot sin dotter, utan flera gånger under bokens gång. Det är hon som står för det överdramatiska och jag kan irritera mig på henne av den anledningen. Större delarna av boken står hon dock i bakgrunden, utanför handlingen inte bara bildligt, utan också bokstavligt. Hon befinner sig i ett fängelse, långt ifrån den familj hon förstört.

Istället är det Jonas som står i centrum. Han som inte gick upp med sin dotter den där morgonen, utan vaknade först då hon redan var på marken. Då polisbilar och ambulanser störde lugnet. Det är han som förlorar sin fru och vakar vid sin medvetslösa dotters sida dygnet runt. Han är offret, men beter sig faktiskt inte så. Däremot är han kanske inte heller den perfekta person som han inledningsvis framstår som. Å andra sidan är han inte heller hämdlysten eller ens speciellt bitter, trots allt hans fru ställt till med.

Tiden går så långsamt när man tittar på den är en händelserik roman, som trots att den innehåller elände så det räcker och blir över, inte är en eländig eller svart bok. Det är en relationsroman med extra dramatik, ibland lite väl mycket dramatik, men en bra sådan. Det finns inte så mycket välskriven underhållningslitteratur i Sverige, men Josefine Lindén har helt klart skrivit en såväl välskriven som underhållande bok. Jag läser gärna uppföljaren som planeras komma ut om ett år.