Jag absolut älskar Little Britain och speciellt David Walliams. Hans karaktär som hela tiden säger ”computer says no” är vansinnigt rolig. När Walliams var gäst hos Skavlan för några veckor sedan talade han om sina barnböcker och självklart drog jag direkt till biblioteket för att låna några av dem.
Nu har jag och grabbarna O skrattat oss igenom Stinkis. Ibland har vi satt skratten i halsen och mer än en gång har den ömma modern varit på väg att spy. Huvudpersonen är nämligen en riktigt stinkande person och exakt hur illa han luktar beskrivs mycket målande av Walliams.
Stinkis är en hemlös luffare, som tillbringar sina dagar på en bänk i sällskap av sin lika illaluktande hund Hertiginnan. Den lilla flickan Cloe har sett honom en massa gånger, men aldrig pratat med honom. Varje dag åker hon förbi honom då hon är på väg till skolan i familjens bil. Han satt alltid på precis samma bänk, oavsett väder och Cloe börjar fundera på vem han är och varför han är hemlös.
Första gången hon stannar och pratar med honom ger hon bort de fem pund som hon fått av sin mor för att köpa julklappar. Det är svårt att stå nära Stinkis. Hans lukt tränger igenom allt. Det blir ändå så att hon står kvar och pratar ett tag. Stinkis vill inte ta emot pengarna, men sällskap vill han gärna ha. Så kommer det sig att Cloe låter Stinkis flytta in i familjens trädgårdsskjul och de två utvecklar en annorlunda, men innerlig vänskap.
Cloes familj är ingen höjare. Mor är en ovanligt hjärtlös politiker, systern är det lyckade barnet och har ett fullt program som ska garantera succé och fadern gör sitt bästa för att synas och höras så lite som möjligt. Lite som Cloe.
Skolan är ännu värre. Det är en fin privatskola, med vidriga så kallade kamrater. Cloe gade helst av allt velat slippa gå dit alls. Å andra sidan vill hon inte vara hemma heller.
Det är tydligt att David Walliams inspirerats av Roald Dahl. Karaktärerna är udda, huvudpersonen ett utsatt, vänligt och klokt barn och språket är lekfullt och roligt. Ett plus för Quentin Blakes vansinnigt roliga illustrationer och Barbro Lagergrens fina översättning. Vi hade riktigt kul alla tre då vi läste Stinkis och dessutom fanns det massor att prata om. En riktigt bra högläsningsbok.
Den här gillade jag också väldigt mycket! Min absoluta favorit i boken är lillasysterns fullständigt omöjliga schema som bara blir värre och värre för varje veckodag. Underbar humor!
Schemat är sanslöst, precis min humor!