foto: Magnus Liam Karlsson
Faktum är att Elizabeth George var en av de första deckarförfattare jag stiftade bekantskap med. Visst hade jag läst någon bok av Agatha Cristie, men deckare var inte riktigt min grej. Så mötte jag Thomas Lynley eller kanske framför allt Deborah och kärlek uppstod.
En sommar, jag tror det var 1997 eller möjligen 1998, läste jag de nio första böckerna i serien om Lynley och hans buttra kollega Barbara Havers. Helt plötsligt verkade det faktiskt som om deckare var min grej och jag fortsatte med Minette Walters, vars Iskällaren och Skulptrisen kommit ut på svenska. Och på den vägen är det.
De senaste åren har jag nästan gjort slut med Elizabeth George. Det började med att böckerna blev tjockare, men inte på ett bra sätt. Det kliade i fingrarna på mig, jag ville stryka hur många sidor som helst, men det var uppenbart att George redaktör inte tyckte detsamma. Så kom då den hemska boken där Lynley drabbas av katastrofen med stort K. Innan döden kom, boken som förklarar varför det blev som det blev, läste jag aldrig.
Jag bestämde mig dock för att ge George en ny chans och med Stråk av rött blev jag nästan lite nyförälskad. En Elizaberh George i toppform är en grym deckarförfattare. Äntligen var hon tillbaka.
Trodde jag.
Istället fick jag ännu en seg tegelsten, som hade mått bra av att förkortas rejält. Denna dödens kropp verkade bli mitt sista möte med Lynley och Havers.
Men så igår började jag sakna dem och utan att jag egentligen fattade hur, landade En lögn att lita på i min padda. Kanske blir det en dejt med mina gamla favoriter på påsklovet.
Hon skriver ju så bra, men jag fattar inte heller varför de ska vara så tjocka. Det gör dem sega. Jag har den nyaste, En ond liten handling, högt upp i min läshög.
Det ska mycket till att göra en så tjock bok spännade, det blir lätt segt oavsett hur bra författaren är.
Jag har aldrig läst något av Elizabeth George, men älskar Lynley och Havers på tv. Sköna klasskildringar. Har dock varit beroende av Minette Walters, Denise Mina och Peter Robinson innan jag slutade med deckare för några år sedan. Robinson är den enda som jag kan göra undantag för. Tycker att deckare och kriminalserier frossar i så destruktiva saker som jag inte vill omge mig med. Skulle föredra att lösa gåtor där början inte behövde vara en människas död.
Minette Walters var min deckarförfattare nummer två, följd av Åke Edwardson faktiskt. Håller med om att det är destruktivt och har läst väldigt få deckare senaste året.
Jag har ”Innan döden kom” stående i bokhyllan, där den har stått sedan jag köpte den för x antal år sedan då den var rätt ny. Det tog lite död på mitt umgänge med Lynley och Havers.
Håller med. Det var en riktigt onödig bok.
Elizabeth George och Minette Walters – jo, jag njöt när de var ”nya”. Hennes debut är under 400 sidor, den senaste över 800. Jag måste i alla fall ta en paus nu. Nästa George kommer jag inte att köpa direkt när den kommer ut som jag gjort i alla dessa år…
Behövde en paus, men kanske är det dags nu. Vi får se …
Och What came before he shot her tillhör en av de böcker jag aldrig läst färdigt…