En mörk bild av världen

Du kan läsa en vanlig deckare om du vill ha spänning, eller så kan du välja Innan floden tar Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Jag är glad att jag äntligen fick tummen ur att läsa skildringen av livet som utlandssvensk i Bangladesh och ännu gladare att jag läste vidare efter den något trevande inledningen. Thorfinn lyckas nämligen med något stort, att kombinera en välskriven och modern relationsroman med en skildring av världspolitiken som är spännande likt den bästa thrillern. Verkligheten överträffar allt, ingen kan fantisera ihop en sådan ojämlikhet.

Vi svenskar vill gärna se oss som de goda. Det rika landet i norr som värnar om de mänskliga rättigheterna. Vi som leddes av Palme, som är solidariteten personifierad och någonstans tror i alla fall jag att Sverige fortfarande är ett solidariskt land som kämpar mot ojämlikhet. När huvudpersonen Sofia får jobb som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka tänker hon att hon äntligen ska få göra skillnad på riktigt. Hennes man Janne är skyldig henne det här. Nu ska hon satsa på karriären och han vara hemma.

Vad vet vi om Bangladesh? Jag visste ärligt talat inte mycket mer än att landet tidigare hette Öst-Pakistan och ständigt drabbas av översvämningar. Jag har läst om islamiseringen och vet att textilarbetarna där gör kläder till många svenska klädföretag. Och det är textilindustrin som blir ett av historiens nav.

Hur gör man när ens tennispartner äger en textilfabrik med tvivelaktigt rykte, när den svenska ambassadören verkar intressera sig mer för det bengaliska språket än människorna som bor i landet och låter en socialt missanpassad kontorschef göra precis som hon vill? Sofia och Janne vill egentligen båda förändra världen, men det är inte så himla enkelt.

Parallellt med deras historia får vi följa tre systrar. En dödas ganska snabbt av sin man och hans mor, som kvinna är hon mycket lite värd. Hennes systrar bestämmer sig dock för att skapa sig ett eget liv och istället för att riskera att bli bortgifta med gamle Ali flyr de till huvudstaden.

Nazrins och Minas väg korsar Sofias och Jannes och där uppstår dramatiken. En lågmäld sådan, men en livsavgörande. Thorfinn ställer frågor om rätt och fel, ont och gott och påpekar att svaren sällan är så självklara som vi vill få det till.

Det är en sak att vilja förändra världen och en annan att förändra sin vardag. Att skänka pengar till Världens barn lättare än att ge pengar till tiggare som finns mitt ibland oss. Vi vill gärna ha eländet långt borta, inte utanför vår mataffär. På samma sätt ger Thorfinn en bild av biståndsarbetet i världen, där stora makroprojekt föredras framför mikroprojekt som kanske skulle göra större skillnad. Både de stora och små projekten problematiseras liksom nationers och individers drivkrafter när det kommer till att leka världsförbättrare.

Jag tycker mycket om Innan floden tar oss. Det är kanske inget mästerverk, men det är en mänsklig bok som får mig att tänka. Ibland tenderar det att bli lite väl Hollywood-smetigt, men jag dras med i historien, det gör jag utan tvekan, Thorfinn söker efter sin egen personliga röst och ibland hittar hon den. Då blir det riktigt bra. På många sätt påminner hennes debut om Karin Alfredssons spänningsserie om Ellen Elg, men med relationsromanen som fond. Det är bra, då nås fler av information om kvinnors situation i världen och det är utan tvekan viktigt.