Quaisar Mahmood ger sig i i Sverige på jakt efter svenskheten. Den enkla svenskheten som Sverigedemokraterna brukar hänvisa till, den som antyder att alla svenskar skulle vara likadana. Han tar sin motorcykel och besöker platser där andra hävdar att han ska finna den där svenskheten, men självklart kommer han fram till att det inte är så enkelt. Det finns inte en svenskhet, men tyvärr är det enklare att definiera det som inte är svenskt. Troligen är det därför alla inte får plats i det vi allt för ofta definierar som svenskhet.
Historien tar sitt avstamp i spelet Lingon, lådvin och kalsonger, ett spel som ska avgöra vem som är mest svensk. Jag spelade samma spel en gång och blev minst svensk av alla. Något jag kunde skratta åt och faktiskt nästan se som en komplimang. För har det blivit för mig, att det svenska blivit det inskränkta som Sverigedemokraterna står för och en sådan svenskhet vill jag inte vara en del av.
Nu har jag ett val. Det har inte Qaisar Mahmood på samma sätt. Han är visserligen uppväxt i Tensta, men får fortfarande finna sig i att ses som annorlunda. En av dom, de icke-svenska. En grupp som självklart är lika omöjlig att klumpa ihop som vi, de svenska. Jag har funderat mycket på vad mitt ansvar är. Hur jag kan bli mer inkluderande. Hur vi som Mahmood benämner som surdegsklassen kan bli det. För jag inser att jag på många sätt ingår i denna klass, trots att jag varken bakar eller ens äter surdegsbröd. Medelklassens akademiker som teoretiserar allt och ser oss som öppna och toleranta. Vi är det, men ofta i det tysta.
Jag anar dock en trend att vara mer öppen i sina åsikter, att tydligt markera att vi inte ställer upp på den trånga definition av svenskhet som inte ens vi passar in i. Enligt anhängare till Sverigedemokraterna är jag vänsterextremist och svenskfientlig för att jag inte anser att deras definition av svenkhet håller.
Vi behöver skapa den svenska löken, svenskheten som har flera lager och som Mahmood påpekar handlar det inte bara om att bjuda in, utan också att aktivt delta både för den som är född här och den som inte är det. Gemenskap kan bara skapas om fler deltar aktivt. Låt oss göra det.
Det är synd att det där med att tycka att något är typiskt svenskt ska blandas ihop med SD-propaganda. Tyvärr har det ju blivit så, men de flesta vanliga människor med knutflagga och Volvo menar ju inte att kränka någon när de kallar sig för typiskt svenska. Inga SDsympatier alltså, bara en beklagan att de missbrukar ord som i grund och botten inte borde ha ett dugg med vad de står för att göra.
Slutsatsen i boken är inte att det kränker, utan att bilden av vad som är svenskt är så himla begränsad att inte ens alla svenskar vill vara en del av den. Vi är mer än dalahästar, volvo och svenska flaggor, vilket betyder att andra än de som är blonda och blåögda bör få plats. Den svenskheten är viktig att definiera och som du skriver borde den inte ha något med SD att göra.
Nä, jag menade inte att slutsatsen i boken behövde vara den att man kränker någon om man är blond och har knutflagga, bara att t ex SD missbrukar vårt kulturarv, som t ex folkdräkt och liknande för sina egna syften. Det ”gammeldags” svenska måste ju få finns utan att förknippas med saker som det inte har något att göra med egentligen, som en slags kultur bland alla andra som Sverige består av.
Håller helt med.