Skriv, blanda och få en bok

Jag fastnade i En av oss sover av Josefine Klougart första gången jag försökte läsa den. Sedan fick jag tipset att inte tänka på den som en skönlitterär bok, utan som en diktsamling. Att njuta av språket och inte bry mig så mycket om handlingen. Det var ett bra råd, men ändå kan jag inte hjälpa att jag känner mig lite lurad nu när boken är utläst. Klougart har hyllats av kritiker och ses nämast som en underbarn. Debuten kom 2010 och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och även En av oss sover är nominerad till samma pris. Ändå tänker jag att kejsaren är ganska så naken och att ingen törs säga det för att inte riskera att framstå som mindre intellektuella, eller till och med korkade.

Språket är förvisso vackert, metaforerna många gånger fantastiska, men historien är flyktig och berör inte. Den stora kärleken som huvudpersonen kallar avliden, men som lever med någon annan, känns ganska oengagerad. Inte heller den senaste mannen blir något mer än en pappersprodukt. Det jag tycker om är dotterns relation med sin sjuka mamma. Där blixtrar det till lite och personerna får lite liv. Mest av allt känns de dock genomskinliga och flyktiga. Jag förstår dem inte och bryr mig inte speciellt mycket om vad som har hänt dem eller vad som väntar i framtiden.

Det känns lite som att Klougart har skrivit ner en massa vackra meningar på små lappar, blandat dem och sedan tagit upp dem en i taget och fogat dem samman till en bok. Historien finns där, men språkets krumbukter gömmer den. Jag vill gärna imponeras, men förhåller mig tämligen neutral till den här boken. Kanske betyder detta erkännande att jag anses lite dummare, men det bjuder jag på. Ett aldrig så stort antal snyggt formulerade meningar gör nämligen ingen roman.