Lilian kallas Lillan av alla, men hon gillar det inte. Hennes syskon har coola namn på T och det önskar hon att hon också hade. Det är Tintin som flyttat och går på konstskola och Tanja som är fjorton år och skitsur. Och så finns mamma, som inte riktigt går att lite på. Allt för ofta dricker hon allt för mycket och Lilian gör allt för att dölja det för omvärlden.
Självklart undrar läraren Victor över Lilians humör som går upp och ner och han undrar också över mamman som alltid tycks vara sjuk när det är dags för utvecklingssamtal. Troligtvis anar han och det är tydligt att han bryr sig, samtidigt beskrivs han lite sådär vagt som lärare i böcker brukar beskrivas. Är vi sådana i verkligheten? Kanske, men bättre att luska och försöka, än att inte se alls tänker jag.
Lilian gör allt för att dölja sin mammas drickande och är väldigt oroad över lucifirandet dit hon självklart hoppas att mamma kan komma, men inte i vilket tillstånd som helst. Det går liksom inte att lita på mamma, ibland bara försvinner hon in i ruset i flera dagar och då får Lilian och Tanja klara sig själva.
Det finaste i Imorgon är allt som vanligt är skildringen av syskonrelationen. Den äldre brodern Tintin tar med sig Lilian och Tanja till sin lilla lägenhet när allt är riktigt illa och hans flickvän finns med som stöd. Jag blir så glad över hans omtänksamhet och det är just syskonens kärlek och gemenskap som gör att det här inte blir nattsvart läsning, utan en ganska hoppfull sådan. Jag tror att Imorgon är allt som vanligt passar utmärkt i år 6 eller möjligen år 5. Så ung som nio år är jag tveksam till om läsaren ska vara. Möjlighet om hen behöver stöd i en situation som liknar Lilians, men kanske inte ens då.
Jag är imponerad av att Lina Stoltz vågar skildra ett så här tungt och svart ämne på ett så varmt och osentimentalt sätt. Det som stannar kvar i mig efter läsningen är visserligen en liten klump i magen, men också en glädje över att Lilian inte behöver vara ensam. Så är det tyvärr inte för alla i hennes situation.