En bok att dras med i

Édouard blir redan som barn sedd som författaren i familjen. En kort dikt ger honom stående ovationer och kanske är det där hans dröm om att skriva en bok väcks. Vi får följa honom som barn, möta hans två syskon, hans vackra mamma och hans deprimerade pappa. Édouard skickas till internatskola, genomlider skoltiden i en närmast total ensamhet och det blir mer och mer tydligt att han är en riktigt udda person.

Monique blir hans första flickvän, men knappast hans första kärlek. Kärlek är inte riktigt en del i deras mycket annorlunda förhållande. Faktum är att kärleken visserligen genomsyrar Författaren i familjen, men samtidigt i princip saknas helt. I alla fall saknas ärligheten och många är de som nöjer sig med det som råkar finnas till hands, istället för at faktiskt söka efter det rätta. I Édouards gäller det inte bara kärlek, utan också karrär.

Monique vill gärna vara tillsammans med en författare och hon uppmanar, i det närmaste tvingar, Édouard att skriva en bok. Det går sådär. Snart väljer han istället reklambranschen och trots att det är en nödlösning gör valet honom rik både på pengar och framgång. Édouard låter livet välja åt honom och det är ibland frustrerande att läsa om hans passiva inställning.

Författaren i familjen är en av de bästa böcker jag läst i år. Den är absurd och rolig, men har också en allvarlig underton som jag tycker mycket om. Väldigt fransk, väldigt intensiv och väldigt bra. Lite av en Amélie från Montmartre i bokform, komplett med udda personer och annorlunda livsval.

Jag måste också säga att jag absolut älskar Grégoire Delacourts språk och imponeras mycket av Sofia Strängbergs översättning. Delacourt leker med orden, använder dess ljud, vrider och vänder på dem och resultatet blir riktigt snyggt, men säkerligen också enormt svåröversatt.

Författaren i familjen är Grégoire Delacourts debut, men den andra av hans böcker som ges ut på svenska. Även Allt jag önskar mig är bra, men långt ifrån lika bra som Författaren i familjen.