Under ungdomsboksmaj läste jag ett helt gäng böcker som i första hand vänder sig till inga läsare, men som borde nå en mycket bredare läsarskara än så. En av dem är Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going.
Huvudpersonen Joanna har adhd och medicineras för att bli av med den galna cirkusen som annars befinner sig i hennes huvud. Problemet är att hennes föräldrar inte drar in tillräckligt med pengar och därför kommer medicinen snart att ta slut. Nu är Johanna en kreativ själ, men sättet hon bestämmer sig för att fixa pengar på är kanske inte det smartaste trots allt.
Vad sysslar hennes föräldrar med då? Borde de inte kunna fixa fram pengar så att deras dotter kan lösa ut receptet med för henne livsviktig medicin? Jag tror inte riktigt att de tänker så och de är troligen inte ensamma om det. Att ge ungdomar droger för att de har adhd brukar ses som något opassande och i alla fall Joannas mamma verkar hoppas att allt kan bli bra även utan medicinen.
Dessutom finns pengarna verkligen inte. Mamman som är författare, eller som rättare sagt har skrivit en fantastisk roman och sedan inte lyckats med fler, tjänar i princip ingenting. Hon drömmer om bästsäljare och stipendier, men det stannar vid drömmar. Pappan är deprimerad och rör sig inte utanför vardagsrummet. Beskrivningen av honom berör mig mycket. Över huvud taget blir jag berörd av Joanna och hennes dysfunktionella familj.
Ingen ungdomsbok utan kärlek och den som får Joannas kärlek är den coola, vaniljdoftande Audrey. En annorlunda kärlekshistoria som passar in i Jägerfelds känslofyllda och excentriska bok. Jag gillar den skarpt.
Är Jag är ju så jävla easy going något att läsa tillsammans med ungdomar i skolan? Det tror jag definitivt. Det är ingen lättläst bok, men den har ett driv som jag tror gör att många kommer att gilla den. Spänning och kärlek blandas med Joannas tankar kring sin diagnos och sina minst sagt udda föräldrar. Jag måste säga att jag gillar den ännu mer än Här ligger jag och blöder och då gillade jag ändå den väldigt mycket. Jenny Jägerfeld är en viktig författare som inte drar sig för att skriva om det riktigt jobbiga. Hon lyckas dessutom göra det utan att det blir nattsvart, tungt eller ens speciellt eländigt. Det är skickligt gjort.