Glasbarnen var bra, men Silverpojken är ännu bättre. Kristina Ohlsson har verkligen hittat ett tilltal som jag tror passar målgruppen perfekt och kan dessutom konsten att blanda det övernaturliga med det väldigt verkliga. Båda de elvaåringar som finns i min närhet har läst och gett tummen upp.
Liksom i Glasbarnen spelar historien stor roll i Silverpojken. För hundra år sedan försvann kyrksilvret i samhället där huvudpersonerna bor och Aladdin bestämmer sig för att göra ett skolarbete om skatten och tar reda på bakgrundshistorien. Det är också Aladdin som är den som ser Silverpojken, en spöklik liten pojke som dyker upp ibland, för att sedan försvinna spårlöst.
Aladdins familj har också problem med pengar. Restaurangen går inte så bra som förr och det har börjat försvinna en massa mat. Aladdin, Bille och Simona försöker komma på vem den skyldiga är och de misstänker en av de anställda.
Silverpojken är en historisk bok, en spökhistoria, en bok om vänskap, en bok om familjer och problem som kan uppstå, men det är också en bok om en båt med flyktingar och hur den påverkar samhället. Jag tycker verkligen att det är den perfekta boken att köpa till någon runt 10 år, min snart 9-åring hade nog tyckt att den är lite väl läskig.