Underbara Eleanor och Park

Jag är tvungen att skriva ett inlägg med en gång. Efter ett intensivt läsmaraton och fulgråt i massor. Fina, fina Eleanor & Park av Rainbow Rowell är definitivt en bok med extra allt. Två huvudpersoner som jag verkligen bryr mig om, dessutom lär jag känna båda då de turas om att berätta historien, ett fantastiskt språk och så musikreferenser som jag bara älskar. Det är The Smiths, The Cure, till och med Elvis Costello på ett hörn och så blandband. Underbara blandband. Jag hör låtarna i mitt huvud, ett soundtrack som också är mitt. Nostalgin är på topp helt klart.

Det börjar med en slump. Eleanor stiger på bussen till skolan och hamnar bredvid Park. Han är inte överväldigad. Tvärtom. Eleanor är ingen han vill kännas vid. Faktiskt inte en person någon vill kännas vid. Hon är så annorlunda i sina oformliga kläder och sitt vilda hår. Eljest.

Sedan börjar hon kika i hans serietidning, de pratar lite trevande, inser att de har en del gemensamt, men mest sitter de bara tysta bredvid varandra. Och så utvecklas en av de mest annorlunda kärlekshistorier jag någonsin läst. Så skör och finstämd, speciellt i kontrast till Eleanors övriga liv som är så brutalt och eländigt. Jag pendlar mellan att småskratta, gråta och ha rejält ont i magen. Eleanor & Park är en bok som väcker alla tänkbara känslor, en bok som inte kan lämna någon oberörd. Om du läser den och påstår att du inte känner någonting alls blir jag uppriktigt oroad över dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att det här är en bok du absolut inte får missa. Alla som någon gång varit det minsta kär måste läsa. Måste. Punkt.