Jag tyckte om Det enda rätta, men önskade att Helmi skulle fått ta mer plats. I Susanne Bolls andra bok Hitta hem är det hon som är huvudperson, eller i alla fall en av dem. Helmi, som tyckte att hon gjorde det enda rätta då hon hemlighöll cancerdiagnoser för sina patienter, som dragit från Sverige och nu söker sig tillbaka igen. Visserligen är hon rädd för att polisen ska hitta henne, men hon har bestämt sig för att hitta sin dotter, som hon lämnade med hennes pappa och inte haft någon kontakt med sedan dess.
Helmi är en annorlunda huvudperson. Det är mycket hos henne som jag inte tycker om, men samtidigt är hon svår att tycka illa om. Hon är cool, målmedveten och hon tar det hon vill ha. Det är hennes styrka och hennes svaghet.
Helmis plan är att hitta sin gamle kärlek och flickans pappa, men det har gått 30 år och hon finner honom inte. Istället söker hon upp hans syster Yvonne, en nu medelålders och gravt alkoholiserad kvinna, som har en del information.
Vänskapen mellan Helmi och Yvonne hör till de delar av boken jag tycker mest om. Yvonne är riktigt misslyckad, men Boll skildrar henne med respekt och låter det finnas en gnutta självrespekt under ytan som lyckas komma fram.
Vi får också återse Dina som var förälskad och mer eller mindre besatt av Maria i Det enda rätta. Tyvärr får vi inte träffa de andra personerna från boken och det kan jag tycka är lite synd. Dina tillhörde dock mina favoriter och jag är glad att få fortsätta följa henne. Vardagen för Dina kretsar kring rehabilitering och hon har en lång väg kvar innan hon kan klara sig själv. Det är tungt och hårt, men blir aldrig helt nattsvart.
Hitta hem är en bra bok, mer sammanhållen än de tidigare böcker jag läst av Susanne Boll, men med ett lika stort driv. Just drivet och tempot är Bolls styrka och jag tycker att hon utvecklats ännu lite som skribent. Jag tycket absolut att du ska läsa Hitta hem, men läst Det enda rätta först. Visserligen funkar Hitta hem troligen även som fristående roman, men det är synd att inte få bakgrunden.