När årets Sommarvärdar presenterades, skrev jag att Fredrik Wikingsson möjligen kunde vara intressant att lyssna till om han vågade vara personlig och lämnade sin roll. Efter att ha lyssnat på hans sommarprogram, som sändes från hans farmors 90-årskalas på ett äldreboende i Trollhättan. Han vågar vara personlig och förklarar också varför han måste gå in i en roll för att våga vara det. Han passar på att berätta för farmor hur viktig hon varit och är för honom, nu när han har en mikrofon framför sig och känslorna kan kallas innehåll. Det lärde mig lite om hur Wikingsson fungerar. Han klarar det inte riktigt, utan blir ibland så rörd att han glömmer bort manuset.
Mycket är fint i detta sommarprogram om varför det kan vara nyttigt att nå Finspång och varför gamla människor är mer intressanta än andra. Liksom Wikingsson lärde jag mig tidigt att alltid hälsa glatt på gamla människor och berättelsen om när farmor var glad en hel dag efter att en ung kille med hårdrockströja hälsat på henne i Trollhättan gör att jag definitivt kommer att fortsätta med det. Det hade jag förvisso gjort ändå, men det är viktigt att tänka på hur ett enkelt hej och ett leende kan göra skillnad.
Jag har också bilder i huvudet av släktingar som inte finns längre, eller i alla fall är väldigt gamla. Mormor Rut, min mormors mamma som aldrig kände sig gammal nog att kallas gammelmormor, steker alltid pannkakor och nynnar för sig själv. Sedan hör jag hennes skratt och det gör mig alltid lika glad. Hon skrattade när jag som liten påpekade att hon hade en fot i botten när hon låtsades simma. Ibland kan jag framkalla hennes skratt när jag känner mig nere.
Liksom Wikingsson gillade jag farmors krämer. Jag lånade ofta hennes Oil of Ulay och den luktade farmor. När jag blundar och tänker på henne hör jag en sång, en sång från hennes ungdom i Dalarna och som vi sjöng på hennes begravning. Ibland sjunger hon också om de små fåglarna i skogen. Och dansar runt med en liten Linda i köket. Jag minns hur otroligt snäll och omtänksam hon var och hur generös hon var mot alla utom sig själv.
Mormor och morfar finns kvar, still going strong. I lördags hämtade jag dem och mina föräldrar på Landvetter efter en vecka på Korsika. Om jag blundar och tänker på dem dem ser jag morfar i trädgården, där han gräver och gräver. Jag tror inte att han skulle klara sig utan trädgården, trots att han svär lite över den numera. Och så minns jag hur jag som liten fick dansa vals med honom, ståendes på hans fötter.
Och mormor ser jag konstigt nog på hennes jobb, trots att det var många år sedan hon slutade jobba . Det var viktigt för henne att vara självständig och jag brukar alltid kalla henne för min feministiska förebild. Även hon sjunger, det är märkligt vad mycket musik som finns med i mina minnen.
Ring dina gamla släktingar uppmanar Wikingsson. Mormor och morfar, jag ringer senare. Inte för att ni är gamla, för det skulle ni aldrig kalla er själva, utan för att jag vill.
Fredrik Wikingssons program är bäst hittills i sommar menar många, men trots att jag bara lyssnat till några få, måste jag säga att han bara når en tredje eller möjligen en andraplats. Utan tvekan ett bra program, inte bäst, men mycket, mycket bättre än jag räknat med.