Charlie får ett samtal om att hans pappa Johan är död. Troligen har han frusit ihjäl. Den senaste tiden har han bott på gatan. Nu får Charlie hämta hans tillhörigheter som samlats i en säck. En blå säck är vad han har kvar av sin pappa.
Så börjar Där framtidens fötter vandrar av Mattias Edvardsson, som en spark i magen och så fortsätter det. Smäll på smäll ger han oss läsare när han porträtterar en son och hans far i bästa Mig äger ingen-anda. Fadern som är idol och samtidigt svikare. Och så mamman som finns där i bakgrunden, men inte riktigt vet hur hon ska hantera livet.
Charlie växte upp i Malmö på 80-talet. Jag tror att vi är ganska jämngamla, men likheterna mellan oss är få. Det Charlie utsätts för i skolan är vidrigt. Vissa scener får mig att må riktigt illa. Det är egentligen inte det som sker, utan Edvardssons sätt att beskriva det, som går rakt in i hjärtat. Jag kommer att tänka på Thomas i En komikers uppväxt, men Charlie lyckas på något sätt överleva. Bland det värsta är Sofia, den han i hemlighet är kär i och som pratar med honom när det passar henne, för att i nästa stund sänka honom totalt. Om Charlie är Thomas, har hon något av Juha över sig.
Nu har Charlie själv blivit pappa, men han vågar inte riktigt vara det. Hans son bor med sin mamma och Charlie drar sig för att umgås för mycket med honom. Ansvaret är för stort och det skrämmer. Det är mycket som skrämmer Charlie och helst skulle han bara vilja supa för att glömma. Men han utvecklas om än mycket långsamt.
Där framtidens fötter vandrar är en riktigt bra och gripande bok, som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Mattias Edvardssons debut Dit drömmar färdas för att dö var bra och angelägen, men nu har han sällat sig till den långa skaran av svenska arbetarförfattare. Språket är dessutom fantastiskt bra och jag hoppas att detta blir hans definitiva genombrott.
Kommentarer är stängda.