Jag har sagt det förut och säger det igen, prosalyrik är riktigt, riktigt bra. Att genom en rad dikter skapa en historia är dessutom riktigt skickligt. Kelly Bingham har skrivit två böcker om Jane, som mister sin högra arm i en hajattack. Första heter Shark Girl och uppföljaren Formerly Shark Girl.
Det har gått en tid och Jane börjar så smått ta sig tillbaka, kanske inte till det liv hon hade, men till ett som kanske kan funka minst lika bra. Hon börjar måla igen och söker in på olika konstutbildningar på collage. En annan del av henne vill betala tillbaka och hon jobbar därför på sjukhuset och funderar på att bli sjuksköterska.
Att gå sista året på High School är tufft i sig, men att göra det med en halv högerarm är ännu svårare. Samtidigt märker Jane att fler och fler verkar glömma bort att hon faktiskt saknar en del av sin kropp. Kanske är det inte en så stor grej ändå. Hon gör en ”Bucket List for Senior Year”, med stora och små saker hon vill göra, men den största frågan förbli ”nursing or art”.
Jag tycker om Formerly Shark Girl, den är mer lågmäld än föregångaren och personerna blir levande på ett helt annat sätt. Jane utvecklas, hennes mamma försöker gå vidare och Max, som först hjälper Jane med studierna, spelar också stor roll för handlingen. Justin, pojken som Jane träffade på sjukhuset finns ocksp med och de gör en gigantisk väggmålning tillsammans.
Konstläraren Mr. Musker är viktig också. Han kämpar tillsammans med Jane för att hon ska bli en lika god konstnär med vänster hand, som med den högra. Som alltid är det svårt att tacka och här är en favoritstrof:
I want to say something to him,
some words of gratitude
for all he har taught me over the last four years.
For his encouragement and patience.
I want to tell him how much it means.
But all I can come up with is:
”See you, Mr. Musker.
And thank you.”
Words that are too small
because there are no words
big enough.
För visst är det så att de stora orden är svåra att säga, men små kan räcka. Någon gång tror jag ändå att de stora måste få uttalas. Det är viktigt.
Kelly Binghams språk är lysande. Vardagligt och snyggt på samma gång. Inga onödiga ord, inga onädiga utsvävningar. Jag tycker definitivt att du ska läsa hennes böcker. Eller ge dem till en tonåring och läsa dem tillsammans med hen.