Katarina Sandbergs debutbok har en titel tagen ur en av mina favoritlåtar av Håkan Hellström. I övrigt har Vi är inte sådana som i slutet får varandra ingenting med artisten att göra, men texten till Nu kan du få mig så lätt handlar på många sätt om huvudpersonen. Hon som vill men inte vågar älska.
Historien om Cassiopeja Svensson börjar i Paris dit hennes mamma Beatrice åkt för att uppleva världen innan det är dags för universitetsstudier. Beatrice faller bokstavligen handlöst framför Eiffeltornet och hjälps upp av en mörklockig fransman. Resultatet av deras möte blir Cassiopeja, men den mörklockige syns aldrig mer till.
Nu är Cassiopeja Svensson äldre och har just flyttat till Stockholm för att studera juridik. Hon träffar de fina flickorna Charlotte, Sara och Anna som också studerar juridik och som visar henne det fina folket på Östermalm. Snart blir även Cassiopeja Östermalmsbo, då hon får chansen att hyra en lägenhet i andra hand. Det är dock ingen bok om klasskamp, utan en bok om vänskap och om att bli vuxen. Visserligen driver Sandberg kärleksfullt med de fina flickorna, men syftet är inte att sänka dem. Cassiopeja tycker om dem och de är värda att tyckas om.
En vän från det förflutna dyker också upp, Agnes som blir en konstrast till de välartade flickorna och för in kaos i deras liv. Agnes som hade en tuff uppväxt, men som vill ge både Cassiopeja och livet en ny chans. Agnes som visar sig vara en riktig vän när Cassiopeja som bäst behöver det.
Och så Casper. Han som först går under namnet Pianofarbrorn då han annonserar om pianolektioner och blir Cassiopejas lärare. Han rör vid hennes handrygg och hon drömmer om het sex. Detta trots att hon inte alls tror på kärleken och trots att han faktiskt har en sambo. Men fantastin blir till verklighet och för första gången älskar Cassiopeja på riktigt. En kärlek som slukar henne helt och fullt. En kärlek som får hennes hjärta att åka berg- och dalbana.
Katarina Sandbergs språk är fantastiskt. Jag kommer på mig själv att le år hennes formuleringar och njuter av att få dras med i virvlarna. Det är så välskrivet, så fyndigt och många gånger så otroligt vackert. Ett språk gör ingen bok, men när språket är så bra lyfter det verkligen historien. Jag tycker ännu mer om Cassiopeja när Sandberg skriver om henne på ett så bra sätt.
Det enda jag egentligen inte gillade riktigt var breven till Christer Fuglesang. Visst är de lite charmiga, men de fyller ingen riktig funktion. Jag hade klarat mig utan dem. Trots denna lilla invändning är jag mycket imponerad av denna unga debutant och hoppas få läsa mycket mer av henne. Gilla Böcker har gjort ännu ett klipp.
Inlägget publicerades ursprungligen på Litteraturmagazinet. Boken finns nu i pocket.